Nr 3 2008
Sid 10
Foto:© Frontface.se, Nikon D300
- Någon som hört talas om jazz-influerad loungerock på popplattform?
Det är i varje fall så vi uppfattar JANE THE BAND efter att ha hört plattan och dessutom sett en grym spelning inför skivsläppet.
 
Det börjar äntligen lossna för Frida Eckermann och hennes musikerkollegor i gruppen
"Jane The Band". Bara de senaste veckorna
har de florerat i TV 4 och på DNs web-TV.

Vi tog en fika med Frida och tog pulsen på denna rutinerade sångerska och får dessutom reda på vad bandets namn står för.
-Banndets namn, "Jane The Band"
kommer från ett infall av Jocke, vår trummis, som gjorde en oväntad koppling mellan Tarzan-jane och Jane Fonda / Barbarella.

Skivan, som har titeln "It´s not what you belive", har tillkommit med material som skrivits under en 4 års period, så låtarna har definitivt olika periodplattformar som grund. I stället för genreinorning i ledet, har vi jobbat spontant utan kompromisser men med en bred popbas att stå på.
Eftersom den ges ut på mitt eget bolag, har det naturligtvis varit lättare att hålla det kompromisslöst men då kan man kanske räkna med visst motatånd från kommersiell radio, som oftast vill ha tydliga genrer att jobba med.

Bandet består avKristoffer Jonsson, trobone och bas, Andreas Wennberg på gitarr, Joakim Lundgren på keyboard och trummor och så lilla jag på sång.

Detta är det fasta konstellationen men som alla säkert förstår, när det kommer till livespelningar, där både keyboard och trummor, bas och trombone finns på scenen samtidigt, så utökas konstellationen ofta ända upp till tio personer inkusive körande.
Det är ett gäng sköna musiker som ansluter sig och den känner vår publik av.
Vi gör även spelningar med liten sättning, när så önskas.		 Vår gitarrist, Ante, har spelat med bl.a Westlife, Le Fox . Själv har jag haft nöjet att sjunga med Henry Gibson, en perkussioist som bl.a turnérat med Curtis Mayfield, Marvin Gaye och Chaka Kahn.

Jag hamnade i Stockholm som 16-åring efter att ha växt upp i Ångermanland, vid Höga Kusten-bron. Är väl en produkt av 70-talets "Gröna vågen-konstnärer", då mina föräldrar lämnade Stockholm för naturen.

En Punk-revival i början av 90-talet fick grepp även på mig och visst, där stod jag med grönt och rosa hår, demonstrerade mort skinheads och var allmänt upprorisk, vilket även satte sina spår i musikvalet vid den perioden.
Det varade i ett och ett halvt år.		 Det är inte alltid så lätt att vara sin egen inom skivbolagsbranschen men tack vare att jag tidigare jobbat inom flera prosuktionsbolag har jag både lärt mig en hel del "tricks of the trade" och även skapat goda kontaktytor som underlättar livet idag.

Hoppas Frontface läsare är så pass nyfikna på oss, att de börjar med att besöka vår hemsida och lyssna på våra alster.
Klart vi gör en läsartävling med några album, sedan kan väl de som inte vinner, beställa albumet HÄR. 

Vi ses vid någon scen framöver.
Nu skall jag iväg och repa med bandet, så tack för kaffet.

Fortsättning nedan.
hade även en period i London, där jag musicerade friskt med olika konstellationer på klubbscenerna.

Efter hemkomst började jag 2004 spela med lite vänner och när det blev en mer fast konstellation, skapades gruppen "Jane The Band". Vi släppte en singel i höstas, "Oh What A Day" men det som kanske mest gett oss en kick, var när Nalens bokare ringde oss och undrade om vi kunde vara förband åt Natasha Bettingfield.
Det var en höjdare.

Av albumets låtar betyder kanske "Away from the city" mest för mig. Det är en låt jag skrev redan när jag var arton år., så den har några år på nacken.