Agnieszka: Efter detta försvann han och vi trodde att allt var över. Jag fick höra att han lämnat sitt jobb och betett sig ytterst underligt. Tre månader senare fick jag ett samtal, där det berättades att han råkat ut för en mc-olycka och bett att få kontakt med mig från sjukhuset.
Jag åkte dit och förklarade situationen och att han skulle respektera mitt beslut. Hela mötet var så dramatiskt och påfrestande, att jag blev kraftigt fysiskt sjuk efteråt, med 40 graders feber.
Han vägrade acceptera detta och efter att ha trakasserat oss i månader, fick vi ett ultimatum: Lämna Storbritannien inom 30 dagar…eller
så kommer det att hända en olycka.
Vi stack redan efter en vecka och hamnade
av skilda orsaker i Barcelona. Efter ett år där, flyttade vi till Paris. Thomas vill fortfarande
inte åka till London.

Thomas: Jag älskar livet för mycket
för att utmana ödet på den nivån.

Varför valde Ni Barcelona?

Agnieszka: Det var under Gaudis år, så det kändes rätt för stunden. Thomas ville egent- ligen åka till Paris men jag fick min vilja fram.

Thomas: Jo då, vi hade ingen lägenhet, inga pengar, inget att sälja, ingen som helst ekonomi och inget galleri eller ateljé, kort sagt, ingenting alls ordnat.
Tajming räddade dock vår prekära situation.
Vi hade jobbat med ett tema mot krig och våld, påverkat av 9/11, så precis när vi flyttade
och några veckor innan vi presenterade vårt projekt för konstgallerierna, var det ett galleri som hörde om vårt tema och gav oss
en chans direkt.

Vi öppnade ”Give Peace a Chance Or have
a Nice War” i det prestigefyllda fotogalleriet Galleri Kowasa, exakt samma dag som USA
och Storbritannien anföll Irak. Detta gav oss
full medieexponering, både i tidningar och alla TV-kanaler. Den politiska medvetenheten fokuserade parallellt på kriget och vårt tema.
Efter nio månader flyttade vi till Paris. Inte heller här hade vi någon plattform eller kontakt att luta oss mot, vi talade inte ens språket.
Nu talar vi i varje fall dålig franska…

Agnieszka:  Vi hade ren tur och fick hyra
en pytteliten vindsvåning med utsikt över Eiffeltornet. Såå romantiskt.

Thomas: Vi jobbade häcken av oss, promenerade runt, ungefär som mattförsäljare och besökte olika gallerier, lärde oss hur de tänkte och fungerade. Svårigheten var att få folket att förstå, att det var vi på bilderna, inte de autentiska / verkliga personerna (Frida Kalho, Madonna, Stalin, Hitler, Che etc.)
Se tidigare reportage i Frontface:

Agnieszka: Det allra svåraste var nog att få några minuter och kunna visa dem något över huvud taget. De är så överbelamrade med konstnärer som vill visa upp sina verk, att tiden inte räcker till. Detta har gjort gallerivärlden okänslig, arrogant, och reserverad.
Men nu har vi faktiskt tre utmärkta gallerier
som representerar oss i Paris.
Thomas: Så på sju år, har vi gått från absolut ingenting, till att vara representerade av absoluta toppgallerier, och exponeras i internationella konsttidningar. 9 helsidor i det senaste numret av konst- och fototidningen PHOTOICON, som kommer ut i över 40 länder. Det känns bra.

Vi har till och med ställt ut på Grand Palais,
intill Champs Elysses. Vi åker fram och tillbaka mellan Paris och Stockholm. Jag kommer till Sverige igen andra veckan i juni, då jag färdigställer mitt CD-album, det första jag någonsin gjort på Svenska. Det är ett album med Olle Adolphsson-låtar och där medverkar Sveriges jazzelit.
Naturligtvis är låten ”Trubbel” med…hahaha, denna gång i en latinsamba version.

Klicka på högerpilen för          > > > >