Klara: Jag är lite stolt över att ha genomfört Rolle som karaktär. Har förstått av andra tjejer att det kan vara svårt att våga ”ta en titt på sin maskulina sida”. Det är mer accepterat för killar att våga visa sin feminina sida…

Han är med i nästa omgång också men då är han mer frigjord från sin tjej och finns på jobbet. Även där är han så ”fel”, där han sitter längst ned i källaren och tycker han själv är jätteviktig, trots att han hålls utanför hela gemenskapen.

Mia: Det som var häftigt med Klara, när hon var Rolle, var att hon helt förändrande rörelsesätt och kroppsspråk. Vi spelade ju in scener, där vi skulle ha sex och jag kände att hon fick en helt annan kropp, som en hård cementsugga.

Vad händer nu?

Mia: Vi skall spela in den här TV-serien, göra färdigt boken som kommer att heta ”Skall jag skratta eller gråta” och sedan jobba med våra enskilda koncept.
Jag skall skriva en film med Emma Hamberg och även spela huvudrollen i den. Den är baserad på en av hennes böcker, ”Mossvikenfruar”. Det är en romantisk komedi.
Förutom den boken vi släpper tillsammans, ger jag även ut en egen, med samlade texter, då jag arbetar som krönikör för tidningen Mama.

Klara: Jag skall jobba med radiohumor och även skriva TV-serier.

Kameran åker upp och vi tar några bilder, varefter vi är klara med Mia och även klara med Klara. Eller hur det nu blir.
Deras DVD är värd att se, gärna bit för bit, så att man kan smälta all nyanser. Bra skämt blir aldrig skämt, om du förstår. Eller på ren svenska, det finns inget bäst-före-datum på en kvalitativ humor.

Hur är det med dig själv? När gav du dig ett gott skratt senast?
Har du hört den där om tysken, norrmannen, svensken och Bellman?

Äh, det får bli en annan gång.

När ni spelade in i simhallen, ver ni då ensamma i en avstängd anläggning?

Mia: nej då, vi var där med vanliga besökare. Man får bara be de andra att inte titta direkt in i kameran.

Klara: När det gäller de två ”Bitch-expediterna, byggdes det upp en butik inne i en gammal urblåst butik.

Mia: Dessa två karaktärer är inte ett sätt att vara elak mot vanliga expediter utan i stället en tanke att ”jag skulle själv bli sååå jääävla trött på alla som tjatar om att få byta plagg som man på en gång ser att de har använt”.

Klara: Jag tror det finns lite av en sådan ”bitch” inom os alla, bara rätt tillfälle uppstår för henne att komma fram.

Ni jobbar ju med en slags longitudinell humor, som stannar kvar i åskådarens medvetande lång efter att scenen är slut. Hur rimmar det med dagens ”MTV-samhälle”, där allt skall konsumeras snabbt, sedan spottas ut och ersättas av något annat, tre sekunder senare?

Klara: Vi försöker undvika detta. Om man ändå lägger ned så mycket kraft på att spela in, så skall det hålla att titta på mer än en-två gånger.

Mia: Vi skall faktiskt släppa en bok nästa vår. Den skall komma att handla om vår humor. Vi lovar hålla Frontface underrättade.

Den här ”karln”, nätverksteknikern Rolle, som Klara spelar, han är ju helt otrolig. Som man vet man inte riktigt hur man skall förhålla sig till honom. Skall man skratta, gråta eller bli rent av förbannad?

Klara: I början var det osäkert om ”han” skulle få vara med i TV men jag ville så gärna göra den figuren och det gick ju bra till slut. Det är en spännande utmaning att gå in i ett annat kön. Visst kan jag ibland tycka att man gör en karikatyr men både hur han själv är och hur hans flickvän (Mia) styr honom runt, skapar ju en del av honom..

Mia: Han blir nästan till en seriefigur. Om man försöker få fram att killar ibland har svårt att prata om känslor, så blir ju Rolle rent av löjlig. Han skall ju gå och bajsa eller öppna en ansjovisburk så snart hans flickvän för ordet känslor på tal.