När man lyssnar på musik och därmed låtars texter, kan man slås av (och det ganska hårt) hur det genom åren skapats ett antal ordförvrängningar och meningsbyggnader som, om man verkligen lyssnar på vad som sägs/skrivs, blir ganska förvånad över. Speciellt när sådana variationer dessutom används minst lika ofta i vardagen och sedan manifesteras som ”det rätta”.
”Men vem bryr sig”, tänker nu många av er säkert. Ja, det kan man kanske undra. En klok statsman sade för länge sedan (ja, långt innan någon visste vad Rap, Bling-Bling och router existerade som vedertagna uttryck, till och med lång före människan skapat den första flygmaskinen):
”Ett land utan ett språk, är inget land, ett folk utan ett språk, är inget folk”. Jag ämnar inte lägga någon värdering på denna aforism, men följ med på en liten språkresa, dock utan de vanligtvis förekommande sprit- och sexskandalerna (äsch, där förlorade jag 70% av alla läsare…)
HA! Jag bara skojade, klart det blir en hel del sex och invektiv i den här krönikan, sitt bara kvar och häng med på språkresan.
Här i Sverige har vi ju en erkänt lång tradition av att låna / stjäla det sämsta av vad som dyker upp i det stora landet i väster, så varför inte börja med att lätt analysera hur den amerikanska varianten av det engelska språket misshandlats till den milda grad, att det borde rendera långt fängelsestraff, eller i varje fall samhällstjänst.
Redan på slutet av 50-talet, dök det upp ett uttryck som sedan dess satt myror i huvudet på alla som har någorlunda hemma i engelsk grammatik, nämligen frasen ”Ain´t got no”, som i ”I ain´t got no money”, vilket då skulle betyda ”Jag har inga pengar”.
Sanningen är dock en helt annan. Översatt blir det ju ”jag har inte inga pengar”, vilket då skulle bli en dubbel negation och i stället göra den som uttalar frasen till en mycket rik person, vilket troligen inte var meningen med det hela…
Man kan ju stöna, slå sig för pannan och undra vilken idiot som kom på den ordknuten och dessutom hur den kunde få fäste i en så stor nation som ”over there”, men efter G.W Bush-eran, förvånas man knappast längre över någonting alls från andra sidan Atlanten.
Den amerikanska dubbelmoralen och sexualskräcken har även den satt sina spår, troligen speciellt för att undvika de pinsamma ”BEEP-signaler” som läggs på för att censurera svordomar och könsord i TV och radio (däremot är det fritt fram i bio- och videofilmer).
Här hemma i Svedala, har det som vanligt sneglats en hel del på vad som ovan beskrivits och naturligtvis stolt tagit upp motsvarigheter i det svenska språket. Ingen kan ha undvikit att tröttas ut av allt ”Ba” som likt ett Hong-Kongvirus smittat ner minst en hel generation, samt även kilat sig in och fördärvat konversationen hos ytterligare en.
Du vet vad jag talar om. I stället för att orka säga ”Lotta tyckte att det var dålig stil…”, så blir det till ”Å Lotta ba, asså, dålig stil, ba, asså”…
Mmm, visst är det värt en extra suck. Finns uttrycket ”språkförnedring” myntat i Sverige än? Annars skall jag be att få registrera det omgående, tack.
Att amerikanerna är (eller i varje fall vill påvisa att de skulle vara) ett gudfruktigt och religiöst folk, går inte att ta fel på nu för tiden, då det minst en gång i varannan mening måste stoppas in ett ”Oh My God”, oavsett om det finns något att häpna över eller inte. Nu är ju vissa amerikaner lite rädda för att hamna i helvetet, anklagade för att ha missbrukat Guds namn, så dessa individer föredrar ”Oh My Gosh”, som om det skulle vara bättre…
Om det stannade i de anglo-saxiska länderna, vore det vär någorlunda acceptabelt men nu har det dykt upp även här hemma och då företrädesvis hos unga tjejer. En lördag eftermiddag på tunnelbanan och du får garanterat ett dussin ”Oh My God” som attackerar i falsett. Då har vi inte ens snuddat vid hur det låter inne i sko- och modebutiker, när tjejerna får syn på något som tilltalar dem.
Att även gayplattformen anammat samma signaturmelodi, känns helt naturligt, så inga fler kommentarer.
I den annars så upplysta IT- och datorvärlden, har vi också ett ganska pinsamt exempel. Låt oss härleda från grunden:
Det finns ett engelskt ord som är ”route” och som i lexikon definieras som ett ord för en färdväg, att sända något en viss väg. Detta ord skall fonetiskt uttalas (ro:t), alltså i princip rimmar på det svenska ordet kanot.
(Håll detta i minnet, så går vi vidare.)
Det finns också ett ord som stavas ”rout” och som uttalas (raut).
Detta ord innehar betydelser som ”flykt”, ”sammanbrott”, ”skräll”, ”fullständig upplösning”, samt även rota eller böka, på det sätt som svin gör i jorden när de söker efter föda.
När IT-världen skapade en elektronisk dosa till datorer, som är till för att ta in en digital signal och sedan dela upp och skicka den vidare olika färdvägar, döpte man manicken till ”router”. Det är vä inget att såga om, men efter att ha sett de två olika orden ”route” och ”rout” med respektive uttal och definition ovan, blir det naturligt att ställa frågan: ”har inte branschen bitit sig själv i näsan, då man envisas att uttala ordet ”router” på det sätt som definierar grisens sätt att böka i jorden och som även är ett uttryck för sammanbrott och fullständig upplösning?
Svaret är överflödigt. ”Gå tillbaka till det digitala ritbordet”, är mitt råd till den reklambyrå eller marknadschef som införde uttalet i Sverige, för jag har inte hört det i varken England, Spanien eller på Cypern.
Avslutningsvis i denna lilla ”messerschmidt-krönika”, vill jag rikta en mental pungspark till alla inom musikbranschen som envisas med att stjäla redan existerande musik-genrers beteckningar, för att applicera dem på något helt annat och sedan tvinga in etiketterna på marknaden…och dessutom få dem etablerade, för att ingen vågar säga emot.
Låt oss snabbt titta på epiteten ”R & B” och ”Soul”. R & B är en förkortning av ”Rhythm and Blues” och har funnits åtminstone i sjuttio år (storhetstiden var från slutet av 40-talet, fram till början av 60-talet). Ursprunget är en dos av den amerikanska gospelmusiken, redan från 1920-och 30-talet, samt som huvudingrediens, den klassiska Bluesen, som vi känner den redan från Bessie Smith, Robert Johnson och andra från 30- och 40-talet.
Plötsligt, helt utan förvarning, finner någon (producent?) att det i vår tid nästan insomnade namnet ”R & B” låter rätt hippt, så man tar det och klistrar dit etiketten på vad som då från start inte var annat en ett stickspår av Hip Hop med inslag av rap…och i bästa fall med en skopa soul tillsatt som krydda, vilket helt osökt (?) tar oss över till, just det, ”Soul”.
”SOUL music” är en ännu starkare musikgryta, bestående av lika delar gospel och blues eller som den officiellt definieras på originalspråket:
” music that arose out of the black experience in America through the transmutation of gospel and rhythm & blues into a form of funky, secular testifying”.
Soulen introducerades för den bredare publiken redan i slutet av 50-talet och hade sin absoluta storhetstid fram till 1974, varefter den blev en utspädd gren av discomusiken.
Idag är det som kallas soul, inget annat än precis samma sak, fast en annan gren av trädet, som en mixad klon av Hip Hop och rap.
Ett mycket talande (rappigt) exempel på detta är radions Mats Nileskär, som i början i sitt program ”Soul Corner”, spelade äkta soul men som med åren sjunkit allt djupare i talmusikens tungrodda tjärn, som han fortfarande envisas med att kalla ”soul”.
RIIIIIIIIIING!!! ”Class dismissed”, som väl fortfarande betyder att lektionen är slut och att det är dags att ta rast.
OH MY GOD…ba…
Peter A. Ortvik
Chefredaktör
ortvik@frontface.se