Nytt år, nya insatser och nya föresatser, brukar det heta.
Frågan är väl om det är mest givande att spana inåt mot eget beteende eller om man nu för tiden
kanske skall fokusera på ”The Big Picture”, alltså helheten i samhälle och världsbild?
Att år efter år lova sig själv och sina närmaste att gå ner i vikt, börja träna, dricka mindre alkohol
och framför allt, löftet att sluta röka, blir ofta en själuppfyllande profetia att bryta.
Om vi för några rader inledningsvis ägnar oss åt ett av dessa löften, det som visat sig vara svårast att hålla,
att sluta röka (där sluta endast skall betyda upphöra för gott, allt annat är bara en paus), har nog de flesta rökare
inte accepterat att de är fullfjädrade nikotin-narkomaner och därför inte heller tagit sin situation på allvar.
Till dessa vill jag ge följande exempel:
Ponera att du råkat ut för en trafikolycka, där du blivit så pass illa skadad, att den samlade expertisen bedömer
att du behöver två års daglig rehabilitering a fyra timmar per dag, för att åter börja kunna gå igen.
Alternativet, att acceptera och ge upp fighten, skulle göra att du hamnar i rullstol för resten av ditt liv.
Vad väljer du?
Inte bara i ord utan även i handling.
Klarar du den påfrestningen, både fysiskt och mentalt?
De flesta svarar ”självklart”. Men om det är så självklart, varför kan du då inte fimpa för gott,
när du vet konsekvenserna av ditt rökande?
Har du barn men röker ändå? Skrämmande!
Det har gjorts och görs fortlöpande, otaliga kampanjer för att i text och med bildspråk
påverka rökare att sluta men ingen kampanj har lyckats.
Varför är det så? Ett delsvar är att de flesta kampanjer har initierats av icke-rökare
eller rökare som klarat av att sluta
utan en lyckad kampanj (för om den kampanjen som fick dem att sluta varit lyckad,
så skulle de ju inte behövt skapa ett nytt försök).
Med denna kunskap i bakfickan, är min fasta övertygelse att den enda riktigt
väl genomtänkta naturligtvis ännu inte är gjord.
Jag är dessutom så säker på att jag har lösningen men att bränna av den raketen i den här krönikan,
vore lite väl generöst, så invänta och se framöver.
Detta var ett av alla exempel på hur människans nyårslöften och föresatser
riktar sig inåt, mot/till den egna personan.
Låt oss lämna denna mindre tankesfär och istället fokusera på den vidare, utåtriktade situationen.
Här i Frontface har vi vid upprepade tillfällen, under de senaste sju åren,
skrivit många spaltmeter om de tre främsta orsakerna till att 2000-talets tvivelaktiga ledstjärnor har blivit:
Girighet, Egoism samt ”Vi-och-Dom” positionering.
Det allra senaste exemplet på extrem girighet, måste ju vara
förhandlingarna mellan spelarfack och ägargruppen av NHL-hockeyn.
Här sitter man och försöker få ännu mer pengar, kanske 355 miljoner
i stället för 350 miljoner per säsong, för något som absolut inte tillför världen
någonting produktivt till de som skulle behöva en bråkdel av den löneförhöjning
man bråkat om i ett antal månader.
Advokater skor sig feta på förhandlingarna och det sportsliga har helt gått förlorat
i skymundan för en affärsuppgörelse som endast skickar signalen till gemene man,
att ”Greed Always Wins”. Bedrövligt, tragiskt och ett så pass dåligt exempel för ungdom,
att det bästa nog hade varit om NHL lagts ned och därmed skickat budskapet att girigheten inte alltid vinner.
Självklart gäller samma tänk för alla proffsligor inom fotboll, golf, trav (vadå sport?), racing etc.
Idrotten har kantrat och kanske är det endast globala konkursförhållanden
av hela ligor som kan återställa balansen.
Vissa idrottsgrenar skulle troligen må bäst av att helt strykas från kartan,
som till exempel tävlingscykling.
Inder de senaste 15 åren, har det visat sig att majoriteten av vinare och topplacerade
i de stora loppen varit dopade och officiellt har inte respektive lands förbund
eller lagkamrater varit ovetande. Då så, det påvisar ett ointresse och bristande engagemang
på den nivå att det primärt borde omintetgöra alla tilltänkta sponsorers intresse att stödja grenen
men även där vinner exponeringsgirigheten över etik och moral.
I den grundläggande samhällsstrukturen, har även politikerna och de nationella storföretagen
satt nya lågvattenmärken, där prio ett på alla nivåer är att befästa och förstärka sin egen personliga nivå,
till förmån för anledningen till att manblivit vald/tillsats till aktuell position.
Vi kanske tycker att det väl har rensats ut det mesta av korruption, mygel och
egenprioriterat beslutsfattande med tanke på allt som uppdagats de senaste åren,
men ack nej, öppna ögonen och se ljuset, det är bara toppen på ett gigantiskt isberg.
När man befinner sig i en så pass intressant position, som den jag själv gör, dyker det upp
förstahandsinformation, där saker benämns vid sitt rätta namn och där man nästan
ramlar baklänges när man får lösningarna på sådant man frågat sig hur det kunde bli som det blev.
Till och med att dölja sanningar om nu avlidna politiker, är viktigare än att ge svar på frågor
som ställts i flera årtionden.
Är själv, tillsammans med 4-5 tidigare kollegor, ögonvittne till en händelse,
där en då (gift) högt uppsatt politiker råkade överraskas av oss, när han befann sig
i en så kallad ”öm situation” med en ung, vacker kvinna i ett mörkt hörn i kyrkogårdsmiljö.
Svensken bara lånar mer och mer, medan bankernas direktörer obehindrat kan tillåtas
sko sig på detta. Då inget partiblock kommer att våga förändra detta konsekvent
och den privata konsumtionen bara stiger genom att produktbranscher lyckas lura oss att tro
att status sitter i senaste mobiltelefonen, surfplattan eller bilar med hög förlängningsfaktor
och dåkonsumenten dessutom tror att lån är en bra väg till status, så är även frågan här:
HUR bryter vi mönstret?
Eftersom den vuxna generationen oftast visar sig vara en förlorad generation,
när det gäller att bryta konsumtionsmönster, så återstår bara för de redan förlorade,
att bita i det sura äpplet och lära sig att konsekventsäga NEJ, när barnen kommer och tjatar om senaste Ajfånen,
samt att redan idag förklara för de små hur det ligger till
och att sänka förväntningar på dyra presenter och dito julklappar.
Curling är en spännande sport på TV men inget som är givande i det dagliga familjelivet.
Det är dags att alla föräldrar slutar attt enrollera sina småttingar i olika aktiviteter
som kräver ett stort eget engagemang i form av höga kostnader och långa bilfärder lämna/hämta.
Förklara varför det inte fungerar idag att dela upp i lag och spela boll på den lokala bollplatsen,
något som fungerade utmärkt förr. Låt de lag som är intresserade av barnen, ta sitt ansvar
och visa sitt intresse genom att ta hand om logistik, så att föräldrarna kan återfå ett normalt umgänge hemma.
Är det nu så att junioren inte har tillräcklig talang för att vara av intresse,
så lira på hemmaplan med polarna eller så finns det annat att sysselsätta sig med.
Drunkna inte i ”jag-vill-att-min-unge-skall-lyckas-där-inte-jag-lyckades” fällan.
För du tror väl inte att du får ett lyckligare barn om du själv inte har lugn och harmoni hemma?
Kasta vuxentävlingskravet överbord, avbryt statusjaktshetsen och lägg om kursen till Harmony Island,
så kommer hela familjens liv att bli betydligt rikare och mer välbalanserat.
har du inte fattat något av det jag skrivit, lyssna på
Tony Wilsons ”New York City Life”, som fortfarande
är aktuell efter alla dessa år, både musikaliskt och textmässigt.
När du gjort det, så klickar du in dig på YouTube och
lyssnar på William deVaughn med den odödliga och
ständigt aktuella ”Be Thankful For What You´ve Got”.
På återläsande!
Comments are closed.