Intervju med Frank Andersson
Exklusivt för Frontface.  Sid 1 av 2
.
<<<  Till Innehåll

Foto Peter Ortvik, Frontface, Nikon D300.

 
 
”Frank, de flesta som skriver måste ljuga uppåt för att vara intressanta, du måste ljuga nedåt för att vara trovärdig. Se bara till att allt är preskriberat innan du går i tryck”.
 
(Kommentar från Lennart "Hoa-Hoa" Dalhgren
då Frank berättade om sina långt framskridna
planer på att släppa boken
"Sanningen om Lögnerna"



Frank Andersson är en av de berömda ”56:orn”m en kvartett osedvanligt begåvade idrottstalanger i Sverige, alla födda året 1956.
De övriga tre är Ingemar Stenmark, Björn Borg och sprintern Linda Haglund. Frank vann junior-VM 1973 och 1975 och därefter fyra EM-guld (1976, 1978, 1979, 1981), tre VM-guld (1977, 1979, 1982) samt brons i OS 1984, allt i grekisk-romersk brottning. År 1977 tilldelades han dessutom Svenska Dagbladets guldmedalj.

Jag träffar Frank uppe på hans bokförlag, där han sitter med Joakim Langer, som är medförfattare till Franks komande bok ”Sanningen om Lögnerna”. Vi tar en kort promenad över Karlavägen till en liten parkplätt, där solen inte kastar så hårda skugor över vår tilltänkta fotograferingsmiljö.
Frank och Jocke skämtar oavbrutet, vilket gör det svårt för mig som fotograf att fånga Franks blick, så jag får vänligt be Jocka att ”hålla sig på mattan” några minuter.
Frank är en vänlig själ och det är mycket lätt att hitta in till den själen med kameran, vi avverkar plåtningen på några få minuter. Det börjar kurra i Franks mage, han är extremt känslig för blodsockersvängningar och när den närliggande korvkioskens aromer sprider sig mot oss i vinden, kan Frank inte stå emot utan köper en mosbricka, som han snabbt glufsar i sig.
”Jag brukar faktiskt inte äta sådant här ofta”, säger han.
”Men eftersom vi skall sitta en stund och prata här på bänken, är det lika bra att inte vara hungrig, då jag får svårt att koncentrera mig och lätt blir ofokuserad.”
Efter att Frank avslutat sin lilla måltid, plockar jag fram min lilla Smart-Pen diktafon och vi är redo att dra igång intervjun.

Frank, minns du hur det hela började? När och hur kom det sig att du började brottas?

”Jo då, det var så att min äldste bror Tommy började med brottning före mig och min närmaste storebror Torbjörn: Det var ju en inbördes hierarki bland oss bröder, så man fick ju en del smörj som lillebror. Det hade jag ju ingen lust att finna mig i , så det var bara att ta tag i saken och börja träna.
Vi bodde i Trollhättan och där var brottning en väl utbredd gren. Så det var alltså ”en intern familjeangelägenhet” som gjorde att jag började…



Mamma stack till jobbet tidigt varje morgon och hade gjort mackor
och choklad till oss, men så fort hon stuckit, började fajten om
vem som skulle ha sista mackan.
Som lillebror gjorde man så gott man kunde men ibland såg jag för jävlig ut när jag kom till skolan, choklad o smör lite över allt och köket såg ut som ett bombnedslag varje dag.

Jag var åtta är när jag klev in på brottningslokalen östa gången men man måste vara fyllda 15 år för att få börja brottas mot motståndare, så man fick bara träna med de stora 28 kilos sparringdockorna. Vi var rätt busiga och gillade att åka kana på magen inne i duschrummet, där det alltid var ett par centmeter vatten på golvet. Något år senare infördes dock juniorbrottning ,
så då kunde jag starta i 44-kilos klassen. Det var ingen höjdare,
jag fick stryk i mina 40 första matcher, jag var helt oduglig.
Jag fick i varje fall lära mig att förlora och det tror jag varit nyttigt längre fram, har aldrig varit räd för risken att förlora.

Annat var det för brorsan, han vann allt han ställde upp i, från första matchen till Svensk ungdomsmästare, så han visste inte hur det kändes att förlora.
Han var därefter livrädd för att förlora, fick liksom mental kramp, medan jag redan var förnedrad och bara kunde dra på hela vägen. Låt mig beskriva min karriär så här: Det är som att klättra på en stege. När man tittar upp, det enda man ser framför sig är en massa arslen som är i vägen och som du skall flytta på för att komma fram till toppen på stegen. Till slut, när du fått undan det sista, står du där på översta stegpinnen, tittar ut och tänker: ”Vilken skön jävla utsikt…” ända tills du tittar nedåt och ser alla under som jagar för att putta ner dig. Då slår psykologin in och man måste kunna tänka flexibelt.
Det är alltid lättare att jaga än att bli jagad. Det är också som att försvara en ledning i en match, oberoende om det är brottning eller fotboll. Leder du går de sista minuterna otroligt långsamt, ligger du under så försvinner sekunder-na blixtsnabbt och du hinner aldrig bli trött.

Det är på liknande sätt i affärsvärlden. ”Folk investerar pengar i folk, inte i bolag. Alla vill ha någon som kan genomföra projekt hela vägen ut, inte som kroknar på målrakan.



Det gäller också att veta om och kunna känna av sina begränsningar. Jag själv, till exempel, är inget VD-ämne. Jag kan maximalt ha två möten på en dag, sedan är jag tom på energi och mentalt utmattad, blir ”osexig” och fokusering och kan uppfattas som ointresserad och oengagerad.”

Här blir Frank så engagerad i ämnet, att han viftar till med armen och slår iväg sin juiceflaska, som går i backen och i tusen bitar.
”Oj, förlåt, inte meningen”.
Jocke går iväg och hämtar skyffel i korvkiosken, sopar upp spillrorna medan vi fortsätter.

Frank, när du då fått lära dig en del brottning, hur var din egen ”hierarkistiska ställning” under skolgången? Var i rangordningen befann du dig, mobbad, mobbar eller annat alternativ?

”Man grupper sig alltid på olika sätt. Ordet mobbing fanns ju inte då, man sa bara att någon var elak. Jag har faktiskt tänkt en del på det där. Det var ju så att det fanns alltid fel att hitta på varandra och det kunde man få skit för på olika sätt, det gick liksom runt, den som fick skit ena dagen, kunde ”sparka” på någon annan nästa dag.
             Forts. på nästa sida >>>
<<<  Till Innehåll