|
Daniel är vad många ser som det
perfekta varumärket för svensk
modellexport. Han har kämpat sig fram och jobbet med de stora i
Milano, Paris, London, New York och Miami.
Frontface hade nöjet att vara med Daniel redan från start år
2000.
Nu sitter han hos oss igen och berättar hela historien exklusivt för
dig.
|
|
Han heter Daniel Wohlin, är 190
cm och har sådana där blå ögon som tjejer inte har något
emot att drunkna i. Vi stötte på Daniel igen på Gröna
Lunds vinterfest och han lovade höra av sig och titta in på redaktionen.
Nuförtiden är man van vid att alla säger ”jag hör
av mig” men väldigt få gör det. Daniel däremot,
lovar han något så blir det alltid så, det minns vi från
vårt tidigare samarbete och så är det fortfarande. Artig,
ödmjuk och välartikulerad, det är tre epitet
som stämmer väl överens med hans livsstil.
Okej Daniel, det är kul att se dig igen. För
de som inte vet något om dig, kan du ta det från början,
hur kom du in i modellsvängen?
”Mycket i livet är rena tillfälligheter. Den första kontakt
jag hade var att en bekant sade att det saknades
en kille i en modevisning på Grand Hotel och jag ombads hoppa in. Jag
fick på mig knallmörka solglasögon så jag inte såg
slutet av catwalken
och var så nervös att jag skakde. Det kändes
som en parodi på en visning men jag överlevde
och fick smak på att synas och att bli tillfixad i hår o ansikte.
Nästa kontakt var ju faktiskt tack vare dig
och Nathalie, när jag deltog i Mr Sweden Model Search 2000 / Manhunt.
Då fick jag dessutom ta fram tävlingsinstinkten,
vilket jag gillade. Som bonus fick jag flera goda vänner, några
som jag håller kontakt med än i dag.
Därefter fick jag komma med i en agentur.
Hade inga förhoppningar, tänkte mest på att kunde vara kul
att få vara med på lite happenings".
När vi samarbetade, var ju styrketräningen
det viktigaste för dig. Jag minns att vi tyckte du hade för mycket
muskler för modellandet.
När kom vändpunkten?
"Hehehe, ja just det. Jag fick chansen att åka ner till Milano
med ett gäng andra ”modellaspiranter”.
Skulle stanna i tre veckor men det blev tre år.
Min skeva uppfattning om vad som var snyggt (mycketmuskler) kom snabbt på
skam när jag kom ner. I stället gällde det att snabbt gå
ner i massa
och bli stenhård samt att kunna röra och föra sig elegant
och stiligt. Det buffliga fick gå bort snabbt tillsammans med 12 kg
muskler, vilket tog hårt på macho-egot. Jag lade på mig
några kilo varje gång jag åkte upp för
att träffa kompisarna i Stockholm,
för att slippa de värsta gliringarna”.
Du har även en karriär som
PT,
personal trainer?
”Ja, och det är något jag även håller kvar nu.
Då jobbade och levde jag i gymmiljö, så det är nog där
den skeva kroppsbilden kom till, ju mer muskler, desto manligare och häftigare.
Jag tycker fortfarande det är kul att hjälpa folk att nå sina
mål med träning och kost. I och för sig skulle det vara på
samma sätt oavsett ämne, nu råkar det vara detta område
jag besitter kunskap inom. Det känns som om en bred ämneskunskap
ger mig självkänsla och även
respekt från min omgivning.
Okej, nu har du kommit ner till Milano. Vad hände?
”Man placeras i en lägenhet tillsammans med ett större gäng
killar, 5-6 i samma rum, ett badrum,
ett kök. Det är få jobbanbud och många som krigar om
dem. Dessutom är jobben i början inte speciellt högavlönade.
Det är som vilken annan karriär som helst där du
får börja nedifrån och joba dig uppåt. Att bli ”direktupp-
täckt” är väldigt få förunnat,
Jag tror det i princip finns två läger för nykomlingarna.
Hälften gör det ett år för att det är ett kul äventyr
och lägger sedan av. Sedan finns det de som jag,
som har lite tävlingsinstinkt och som klarar att
hålla ut och kämpa lite längre".
Hur var det med mat och träning under den perioden?
”Jag hade inte råd med något gym-kort utan sprang
i parkerna, gjorde sit-ups och armhävnungar,
lyfte vattenhinkar och annat, för att hålla mig i form.
Det fungerade tydligen”.
|
|
 |