Nostalgi är ett ord som kan väcka många olika känslor. För de unga, betyder det mest gammalmodigt, något som man inte vill förknippas med. Är man 40 eller däröver, finns det ofta roliga händelser, prylar, modetrender och naturligtvis musikaliska minnen som man kan luta sig tillbaka och minnas med ett leende. Kanske är det till och med så att du sprat saker från din barndom eller börjat samla på vissa saker från en viss tidsperiod. Dessutom kan det vara så att man fårr ärva en del fantastiska saker som inte bara är häftiga utan även kan betinga visst nominellt värde. Häng med på en odyssé som innefattar allt det ovan nämnda eller i varje fall är det delar av vad Chefredaktör Ortviks vindskontor och samvete rymmer.
All text och alla foton: Peter Ortvik.
Varför inte starta med en klassiskt nummer av kvällstidningen Expressen, där slutet på Andra Världskriget är den glada nyheten. Inga bantningstips eller 2Vi har hela listan”…
I samma nummer, kan man även se en glimt av vilka ”rullar” som var hetast på biografernas repertoar.
Hur stor chans skulle det vara idag, att en film döptes till ”Kinesflickan”?
Krigsslutet var naturligtvis glädjeämnet nr 1.
Här är en ännu äldreupplaga av Svenska Dagbladet, från onsdagen den 25:e november 1942.
Många rubriker handlar om ryska insatser.
1942 var filmer som ”Urspårad” och ”Rid i Natt” tydligen på tapeten.
Ett för våra dagar något annorlunda sätt att annonsera för Vogue damstrumpor.
Det roligaste med detta klippet, är nog nederdelen som lockar med ”En underbar julklapp till Er man…”
En av 50-talets snyggaste leksaker, en Mercedes-Benz, i riktigt tung metall, silveryta och gröntonade vindrutor. Med en nyckel skruvade man upp en fjäder och sedan for den iväg och kunde själv svänga och dra iväg med bra speed. 
En profil som inte går av för hackor, även idag.
Kylarmärket har tyvärr gått förlorat under åren.
Här ser man att det är en MB 300.
”Spaken i baken” gav olika körriktningar.
Redan 1954 började samhället intressera sig för vad serier kunde göra med dåtidens unga.
Författaren, Nils Beijerot, var psykiater och forskare.
Bejerot bedrev en omfattande föreläsningsverksamhet över hela landet. Han debatterade intensivt för nolltolerans mot narkotika och publicerade 600 uppsatser och debattartiklar samt ett tiotal böcker i ämnet. Totalt hade han över 100 000 deltagare på sina tvådagarskurser. Under många år föreläste Bejerot vid polisskolan om bland annat drogmissbruk, psykiska störningar och förhandlingsteknik. Han utbildade så gott som alla Sveriges poliser, vilket tillsammans med hans dagliga insatser som psykiater, gav honom epitetet ”polisläkaren”. Långt efter hans död har hans böcker och artiklar påverkat debatten i Sverige om hur man skall se på drogberoende.
På den tiden var det bara antydningar, inga ”raka puckar”, när det handlade om att närma sig det sexuella i kärleken.
Men låt oss lämna det pryda 50-talet och ramla på näsan i i det galna och frivola 60-talet. Redan i början av 60-talet, hade den amerikanska satir- och humortidningen MAD tagit ett starkt skamgrepp på sin publik där borta och snart imkorporerades även svenska tecknare och gjorde den svenska versionen av MAD
Lasse O Månsson var en
Lasse O’Månsson har kallats Sveriges roligaste man. 1960 blev han redaktör för nystartade tidskriften Svenska MAD, som blev mycket populär i Sverige. Inte i den meningen att det såldes osedvanligt många exemplar av tidningen, men för att läsekretsen var ytterst trogen, närmast fanatisk, ung, och såg MAD som en befrielse från gammal förlegad humor. Svenska Mad:s sista nummer på förlaget Williams utkom 1975, och i samband med förlagsbytet (där Semic Press tog över), slutade O’Månsson som redaktör.
MAD kan ha varit först med att häckla den arabiska kulturen, dock utan att drabbas av andra terrorister än sina egna seriefigurer.
Den alltid lika busige Alfred E. Neuman, vars ena öra satt betydligt högre upp (eller lägre ned, beroende på vilket man åsyftar), fick en egen Fan Club och syntes på allt som gick att trycka på.
Omvänd Wilhelm Tell…
Här ett klassiskt svenskt omslag av MAD, nr 1 mars 1963, där dåtida svenska TV-ikonen Lennart Hyland, med Hylands Hörna, fick en kärleksfull avhyvling som ”Hörnlands Hylla”.
De två små spionfigurerna ”Spy vs Spy” eller som de fick heta i Sverige, ”X & Y” (sedemera även med kvinnliga ”Z”), hade hundratals raffinerade sätt att ta kål på varandra.
Den stora favoriten i Sverige, blev nog ändå ”Don Martin”, som med sina böjliga megastora fötter och sin ”dropp-haka”, hamnade i omöjliga och odödligt dråpliga situationer
En dyrgrip: Amerikanska MAS´s 100:ade nummer.
Den här sympatiske representanten för ordningsmakten, är döpt till ”All Heart Hogan” av sin ”pappa”, Ed ”Big Daddy” Roth. Ed Roth var en herre som hade en hel del med Hot Rods och Funny Cars att göra, både som designer och byggare. Han skapade figuren ”Rat Fink”, som fortfarande är en ikon för Hot Rod Fans. Googla hgärna på Er Roth, han var en färgstark karaktär och levde mellan 1932 – 2011.
Den ”stackars” inbrottstjuven ser verkligen ut att ha hamnat i fel polismans hårda nypor…
Figurerna är lika kul från alla vinklar.
Baseballesset här heter ”Bull Pen Boo Boo”.
Detaljerna i dessa plastfigurer är imponerande, tyvärr gör våra bilder dem inte rättvisa.
Äkthetsstämpel i botten, från företaget som tillverkade dessa på licens. Dessa figurer är riktiga samlarobjekt.
Vi kommer fram till 1967, då ”Swinging London” slog till med stor kraft. carnaby Street och Kings Road, var de stora modegatorna, där alla ville ekipera sig, inte minst pop-, mods- och rockstjärnorna som slog igenom över natten. En modeikon var modellen som bjev sångerska, Julie ”Jools” driscoll, vars utseende kopierades världen över. Hon var den lite tuffare varianten, Twiggy var den något softare. Jools slog igenom tillsammans med organisten Brian Auger och dennes band Trinity. Låten var en Dylan-cover i psykedelisk anda med fasförskjuting m.m. ”Wheels On Fire”.
Ungefär samtidigt introducerades den senare så förhatliga häftmassan, so m förstörde både de affischer man satte upp och de tapeter de sattes upp på.
Redan i början av 60-talet, hade de tre supergitarristerna Eric Clapton, Jeff Beck och Jimmy Page, skolats inom bluesmusiken. I supergruppen Yardbirds, spelade de ofta med varandra, även om de alla tre inte var fasta medlemmar. Dubbel-LP´n ovan, hade ett av tidens häftigaste omslag, speciellt med tanke på hur de tre sedan gick vidare med sina karriärer.
Samtidigt blev motorcykeln ett allt vanligare fritidsintresse även i Sverige, där man sneglade på de skandalösa MC-gängen i USA: 1967 kom Harley Davidson med sin mindre, lättare och billigare modell ”Sportster”, vilken snabbt blev populär. Tidningen MC-Nytt var de svenska hojåkarnas plåt-porr.
En svensk-Schweiz konstnär vid namn Hans Arnold väckte stort intresse i svensk press. Hans Arnold har arbetade som illustratör i dags- och veckotidningar, som sagoillustratör (”Bland tomtar och troll”, Allrakäraste Syster, Jag är en varulvsunge), som omslagstecknare till serietidningar och skivomslag , ”ABBAs Greatest Hits”, The Airwaves Abbahyllning ”Hey You Ring Me Tonight”) och ungdomsböcker (”Dante”, ”Dunder & Brak”, ”Frankensteins Faster”), som trickfilm-animatör (”Matulda och Megasen”, ”Fetknopparna”, ”En konstig man”) och fristående konstnär.
Efter att ha tecknat ”Veckans Chock” i Vecko-Revyn åren 1954-79 blev han rikskänd som skräcktecknare. Typiskt för Hans Arnolds teckningar är att han lyckas få de mest vardagliga föremål att se spöklika och skräckinjagande ut, samtidigt avbildar han barn på ett mycket älskvärt sätt. Kvinnor återgestaltas ofta på ett sexualiserat och konservativt vis.[3] Hans arbeten är alltid mycket detaljrika och genomarbetade med tydliga drag av surrealism.
Boken ”Monsterland”, ur vilken dessa bilder är lånade, är en kultig dyrgrip man inte vill göra sig av med.
Flickor och kvinnor porträtteras ofta som väna varelser vid första anblicken men ser man lite närmare på dem, så kryper det alltid fram något läskigt. Undrar vad Freud skulle sagt om den gode Hans Arnold, som dog 2010.
I USA frodades skräckfilmskulturen, fråmst med klassiska monster som Varulvar och Frankensteinare i alla dess former, även ”Teen-age Wherewolf” etc. Så, vad mer naturligt än att man startade tidningar som innehöll bilderr från alla monsterfilmer, ända från gamla ”Nosferatu”, (den första vampyrfilmen, en stumfilm från 1922) och sedan allt som följde därefter.
Boris Karloff, den klassiske Frankensteins monster.
Lon Chainey, som en ullig varulv.
Ja, monsterfilmerna frodades.
Men det räckte inte så långt. Mycket vill ha mer…
Det går ju att ta ut svängarna ännu mer i den tecknade världen, så snart kom de två första klassiska magasinen ”Creepy” och ”Eerie”och tog historierna till ett ännu blodigare plan.
Därefter släpptes även ”Vampirella”, som var en supersexig lättklädd mellantingest av en superhjältinna och monster, med helt fantastiskt läckra och fantasifulla omslag. Tyvärr kommer vi inte åt den väskan just till detta reportaget, den ligger begraven allra längst in på vinden.
Även inom musiken, fick monsterkulturen genomslag. Den galna familjen Adams, var väl den ur genrens lättare garde, som slog bäst i Sverige. Skivan ovan, ”Dracula´s Greatest Hits”, från mitten av 60-talet, är ett humoristiskt mästerverk, både omslagsmässigt (innuti finns även en karta med samlarbilder av olika monster) och även musikaliskt, då det är kända musiker som anonymt medverkar i sådana episka låter (?) som ”I Want To Bite Your Hand”, som är en pastisch på The Beatles ”I Want To Hold Your Hand”.
I fotspåren av det galna, dök även VÄRLDENS FÖRSTA RAP-LÅT inom popmusiken upp.
En amerikansk studiotekniker , tillika pianist, som kallade sig Napoleon XIV.
Napoleon XIV (Samuels) hade en världshit 1966 med låten They’re Coming To Take Me Away, Ha-Haaa!. Låten hamnade som bäst på tredje plats på Billboardlistan och var en historia berättad i pratstil rakt av till ackompanjemang av tamburin och handklapp.
Texten handlar om en kille som blir galen och intagen på mentalsjukhus på grund av att hans flickvän lämnat honom. På singelskivans B-sida finns låten !aaaH-aH, yawA eM ekaT oT gnimoC er’yehT, som var samma låt som A-sidan fast uppspelad baklänges.
Som sista spår, nederst till höger, kom ”svaret från hans flickvän”; ”I´m Happy They Took You Away Ha-Haaa. Samma stil men här använde han en till femenin stil förvrängd röst och kallade sig Josephine XV. Lyssna gärna på originalet via YouTube, det är en helt vansinnig men uvik upplevelse.
Den tidigare nämnde Lass O Månsson, chefred för Svenska MAD, startade ”HJÄLP” 1962, där mycket av materialet var svenskt originalmaterial. Sjukhumor var den genomsyrande känslan.
Då hette det OMS (Omsättningsskatt), innan moms kom.
Några exempel ur HJÄLP.
Lasse O Måmsson gjorde även en hel del radio. I en oförglömlig dialog med Bengan Wittströmur radioprogrammet ”Blå Tummen” hördes denna ”Korven”, där man tappar kollen på vem som är korvförsäljare och vem som är kund: Lyssna KORV
De bildades 1964 men slog igenom 1965 med dunder och brak, blev en hel världsomfattande ungdomsgenerations lysande ledstjärnor. The WHO med ”My generation”, där man kanske mest minns gitarristen Pete Townshends massaker av gitarr rakt genom förstärkaren, trummisen Keith Moons hyperenergiska slagverkande och sångaren Roger Daltreys mikrofonakrobatik. Du kan se en skön videomix HÄR.
När den ”Sexuella Revolutionen” drog igång på 60-talet, dök en gammal, tidigare skandalomsusad herre upp och prånglade ut denna mustiga LP-skiva, ”Bordellmammas Visor”, med klassiska (Hrrmm) titlar som ”Runka mig med vita hanskar på” och den idag naturligtvis helt omöjliga ”Neger-Joe”.
Historien bakom tillkomsten av skivan börjar vid Lunds universitet, där Johnny Bode brukade festa ihop med studenterna. Hans vilda upptåg gav honom närmast kultstatus bland studenterna. Till en av dessa fester skrev Bode på skoj Runka mig med vita handskar på, som han framförde vid en balafton 1968, klädd i frack och chapeau-claque. Ägaren till förlaget Rondex fick höra talas om visan och kontaktade Bode med önskemål om att denne skulle skriva material till en hel LP. Så skedde också, och revyaktrisen Lillemor Dahlqvist engagerades (mot löfte att få vara anonym) för att sjunga den kvinnliga stämman. Under april 1968 gjordes inspelningarna av orkester- och körbakgrunder i Köpenhamn; musikerna till tjugomannaorkestern utgjordes av Köpenhamns studioelit. Den kör som först hade engagerats hoppade dock av sedan den tagit del av de vågade texterna och fick i all hast ersättas med nya röster.
Den första upplagan av skivan såldes i mer än 100 000 exemplar. Uppmuntrad av framgången spelade Bode under de närmsta åren in uppföljarna Bordellmammas dotter, Styrman Janssons frestelser och Sex-Revyn Stig på. Ingen av dem blev dock någon lika stor succé.
Danskarna hakade snabbt på allt som hade med sex och humor att göra. De kända ”Glad-mjukporrfilmera” med olika varianter av temat ”På Sängkanten” (Ole Söltoft som film-hingst), gjorde stor succé även på svenska biografer. Gällande tecknade serier, var ”Höjt Humör” en liten tidning för 1 kr, som enligt omslaget innehöll ”Sköna damer och Sjuka vitsar”.
Det skulle vara intressant att höra vad dagens FI skulle tycka om denna typiska 60-talare.
Och då slog sverige till med ”Hel-Garv” 1968, mitt under Hippieåret.
Danskarna körde vidare med sin ”Gladsex-variant”.
Jo då, nytt svenskt dök upp efter Hjälp: Här ses det första numret av ”Helknäpp” från 1971.
Även här kan man se att redaktionen med all säkerhet till 99,9% bestod av män.
Kanske går det att Googla på ”Malmborg & Hedström Förlags AB, om man vill veta mer om Helknäpp.
Samma år kom Komix, som kallade sig ”Världens Fräckaste Serietidning”.
Nu togs tecknandet ett steg närmare den vanliga porren.
Nu började det bli lite krig med den nystartade feministlinjen som vill stoppa alla utvikningstidningar och tilsammans med Progg-musiktågen även stänga ned Melodifestivalen.
Så den tecknade sextidningsbranschen kastade in sitt, som de trodde, starkaste och senaste kort:
1973 kom ”Belinda” med den senare kultförklarade figuren ”John Stake”, som använde sin väl/över-utvecklade haka, för att tillfredställa damerna i serien. Hans stående (!) replik var alltid ”YNF!”.
På en undanskymd plats, i en lägenhet i Hagsätra, startade dåvarande pojkvaskern Peter Ortvik, sina första stapplande steg som tidningsutgivare (ja, ja…) med dessa hemmaghorda och handtecknade små seietidningar.
Mindre tekniskt kunnande men med envishet och med en grannkille, Janne S. som mentor
genomleds en skaparperiod, vars alster fortfarande finns i en plastpärm.
Klart man hade läsartävlingar redan då…
Dessa format var naturligtvis inspirerade av dåtidens ”Davy Crocett” och ”Kapten Micki”
Då Ortvik senare tagit sig in på Tandläkarhögskolan, utsågs han till kårtidningen ”SMOCKANs” chefredaktör. Man kan undra om detta satte så djupa spår/skador, att det är härifrån han fick uppslagen till att starta Frontface Magazine flera årtionden senare?
Allt har ju en baksida…
Fast det fanns ju annat som lockade mer…
Redaktionens medlemmar, naturligtvis redan då plåtade av Ortvik själv…
Smockan var Tandläkarstudenternas motsvarighet till Teknis ”Blandaren”, fast Smockans humor var lite mer dentalt inriktade. (Smocka var slang för Helprotes).
På slutet av 70-talet, började Holland att haka på trenden från USA, där gratis undergroundtidningar med provocerande titlar och innehåll vuxit upp som snampar ur jorden.
På 70-talet började man handla mode på charterresorna. I Spanien var Tony Mora den store skodesignern. Dessa ökenkängor från 1973, inhandlades i Torremolinos, i Moras egen skobutik, som var till bredden fylld med det allra hetaste till klart överkomliga priser. Kvalitén var fantastisk, se bara poå detta par, 42 år senare. Stlk 45. Bud?
Top shopping i Torremolinos.
Långst till vänster på detta LP-omslag från 1079, en ung Orup.
Den fantastiska party-ön Ibiza, med sin minigranne Formentera (dit Hippies vallfärdat ända sedan slutet av 60-talet), började få grepp om även skandinavierna runt 1976. Mallorca hade blivit för mycket ”Plaza Gorilla” och något nytt, sexigare behövdes, speciellt nu när Francos grepp om Spanien släppt vid dennes död i november 1975.
Ibixa blev snabbt en tummelplats för de unga, vackra och frigjorda, där sex var vanligare än en trerättersmiddag.
Dessa två Ibiza-baserade magazin, är från 1979/80 och visar hur den inhemska stilen, designen och modet var drivande över stora delar av europa. ALLA ville vara ”Ibiza-kungar och Drottningar.
Hetaste hårsalongen på Ibiza.
Amnesia var ett av de första Super-Discon som fanns redan då. det öppnade 1976 (vi var där) och som ännu finns idag. Eftersom topless var en regel utan undantag på stränderna, togs det även in av klubbarna, så det var ingen ögonbrynshöjare med mer eller mindre nakna gäster lite över allt.
På tal om naken, Agua Blanca var Ibizas hetaste nakenstrand, där jet-setare blandade sig med inoljade tyskar och allehanda exhibitionister man under nattetid fann i nästan samma klädsel på de stora discoteken. Denna T-shirt och de som följer, är med andra ord autentiska exemplar, som överlevt otaliga vecor/månader på Ibiza och sedan varit skryt-tröjor på hemmaplan.
Har man varit på Ibiza, har man garanterat druckit ”Hierbas Ibicencas”…annars har man inte varit på Ibiza…
Denna örtrika, runt 27% starka styrketår, rann i strida floder. På den tiden var droger inget problem på ön, det var öl och Hierbas som gällde. Hippisarna slog väl på en och annan puka men partypatrullen höll sig till drycker.
Roxy låg i Es Cana i Ibiza stad…
…och var en superb cocktail-bar nära hamnen i Ibiza stad, där deras Oina Colada var ett av essen i leken. Här kunde man springa på både Rod Stewart och BeeGees, vilka hade stora villor på andra sidan ön.
Småboutiquerna inne i Ibiza stads ringlande gränder hade storhetstider. Ofta stod dottern bakokom disken, medan mamma satt och sydde bakom ett draperi…
Så kunde det se ut i väntrummet hos mina kollegor på Ibiza.
I USA Var det Studio 54 i New York som var inte bara USAs nummer Ett utan även det mest åtråvärda stället att komma in på i hela världen vid den tiden. Läs Frontface reportage innifrån Studio 54 HÄR.
Vid övergången mellan 70- och 80-talet, fick Spanien sina egna Disco-Superstars. Tjejduon Baccara, som inte kunde ett enda ord engelska, när jag träffade dem på NK i Stockholm, mimade sig igenom ett antal hits och blev sedan gay-ikoner.
”Yes Sir, I can Boogie”, ”Sorry, I´m A Lady” med flera låtar blev europeiska landsplågor.
Tid För 80-tal: Allt började snurra allt snabbare. Höjden av coolhet var naturligtvis att kunna visa hur global man var, att behöva ha två tidsvisningar på urtavlan. Här en av de första som kom.
Från att ha varit en av USA´s bästa tävlingskampsportare i Hapkido, tog Chuck Norris sig över till filmindustrin och 1983 fick han sin första stora succé med ”Good Guys Wear Black”. USA skrek efter amerikanska äkta fightingkunniga hjälte-uppföljare till Bruce Lee, som ju tragiskt gått bort redan på 70-talet.
I Sverige, i Stockholm, på nattklubbsdiscot ATLANTIC, drevs stället av modellen och entrprenören Frederick Offrein, som startade ett väldesignat magasin med namnet ”Speak Easy”. Där frotterades VIPparna med varandra och eleganta reportage avlöste snygga bilder. Alla var snygga, solarierna började dyka upp och gymmen började bli ”rumsrena”. Från att i allmänhetens ögon ha varit ”obskyra källarlokaler där inoljade män beundrade varandras muskler”, blen de nu öppna även för tjejer och förutom själva träningen, var de självklara raggningsplatser för kroppsmedvetna ”pumpare” av bägge könen.
Hur blev det så?
1977 slog bodybuildingen igenom på allvar, i och med att dokumentärfilmen ”Pumping Iron” med Arnold Schwartzenegger, Lou Ferigno och andra dåtida storheter inom ”skroteriet” (man sade ofta ”jag skall gå ned och skrota lite”, inte att gå och träna).
I Europa var fransmannen Serge Nubret en stor stjärna. Med sin freakigt smala midje och d:o breda axlar, fick han många muskelintresserade damer att flämta.
Byggningens förste öppet homosexuelle tävlingsbyggare, var Chris Dickerson.
Amerikanen var även operasångare. Hann vann Mr Olympia 1982.
Tjejer hade tidigare varit ”bannlysta” i byggartidningar men i början av 80-talet ändrades detta snabbt. I Sverige var Ove Rytter en pinjär, d¨hans allra första nummer av tidningen ”Bodybuilding & Kraftsport, hade en tjej på omslaget.
Se nedan:
På den lilla bilden till vänster av detta jubileumsnummers omslag, kan du se B&K´s första nummer från 1981.
Arnold var dock i princip ohotad som ikon.
Det är väl ingen överdrift att säga, att det inte bara var havregrynsgröt som skapade hans fysik…
varje gång det fanns en anledning, släpptes ett jubileumsnummer till Arnolds ära.
Men snart tog Arnold steget över från poseringsscenen till vita duken.
Efter några mindre lyckade rullar, som ”Hercules i New York (-69) och Stay Hungry (-76), komdet definitiva genombrottet med ”Conan, Barbaren” 1982 (plus en uppföljare -84). Här fick Arnold visa mer av sin egen personlighet och lite av den humor han alltid haft.
Samma år, 1984 kom ”Terminator”, som definitivt satte honom på kartan som en action-skådis. Åren därefter, mellan -85-91, följde en serie hyfsade succéer, som byggde upp hans popularitet till höga höjder.
Men det var uppföljaren ”Terminator 2 – Judgement Day” 1991, som gav honom odödlig kultstatus.
Filmtekniken hade utvecklats enormt och Arnolds kamp mot den ”flytande” skurken, är en milstolpe i effektmakeriet.
Mellan åren 1970 – 80, vann Arnold den mest prestigefyllda byggartävlingen Mr Olympia hela 7 gånger.
I denna stillbild från filminspelningen av ”Stay Hungry”, är det fejkade viktskivor som används. Hade det varir äkta, skulle han curlat 555 pounds, vilet motsvara cirka 251,7 kg.
En härlig 80-tals karikatyr av Arnold, en riktig samlarbild…
På 80-talet dök även Tom Platz upp. En fyrkantig kille med världens freakigaste ben och lika stora käkmuskler. På senare tisa bilder har han återtagit normalare proportioner och mår säkert bättre nu.
Minns ni ”The Incredible Hulk” Lou Ferrigno, Arnolds ”mobbingoffer” i Pumping Iron.
På tjejsidan vae Cory Everson det största 80-talsstjärnan.
På hemmaplan inleddes 80-talet med ett ”Trekungaslag” där tyngdlyftaren Lennart Ho-Hoa Dalhgren, Ulf ”World Class” Bengtsson och Erling ”Ensling” Wahlgren kämpade om vem som var bäst i landet.
I Stockholms Kungliga Tennishall arrangerades den första Proffstävlingen på hemmaplan.
Efterfesten hölls på Atlantic nattklubb, där undertecknad hängde med proffstjejerna i baren…
B & K hade sveriges byggare i ett fast grepp. Ove Rytter med kollegor var ohotade på topp under hela 80-talet.
Snyggingen Uffe Bengtsson hade mutat in sitt World Class som landets ledande utrustningstillverkare.
På humorsidan blev vi mer och mer ironiska. Murphys Lag blev ett känt talesätt.
Kriget mellan vinylskivornas fantaster och den nya CD-skivans anhängare var rått i mitten av 80-talet.
Varje lördag mellan 12-14, hängde man på olika skivaffärer för att lyssna och handla det senaste.
Ännu hade tobaksbolagen starka stilmässiga metoder att nå ut.
En av de klassiska 80-talsprylarna: Sony Sportsman, den vattentåliga kassettspelaren.
Någon som minns den supersexiga reklamposter med Kayos vattenstänkta bakre regioner hade denna gula apparat nedstucken i bikinin?
80-talets hårmode var minst sagt överväldigande. Inte minst här, hårproduktmärket OGGIs kalender.
Garfield / Gustaf var en cool kisse redan på 80-talet.
Me hjälp av animering, tog Roger Rabbit (och hans undersköna moatjé Jessica Rabbit) över
och skådisen Bob Hoskins höll enligt egna uppgifter, på att bli galen under inspelningen av filmen, då han ju inte hade någon motspelare utan fick improvisera mot osynlig sådan.
Chefredaktör Ortviks visitkort i början av 90-talet.
Vinylsamlarna kunde kolla in vad deras plattor var värda, i det fall de funderade på att byta ut dem mot CD-skivor.
Supermodellerna gjorde entré. Cindy Crawford, Naomi Campbell, Claudia Schiffer med flera regerade på catwalken.
När Milleniet inletts, dök det upp spännande konstnärer, som Michael Godard.
Godard har gjort många ”Live Art Happenings”, där publiken får kasta ur sig vad de vill se på canvasen, medan han målar.
De små kluriga oliverna, är Godards varumärken. Hans tavlor och böcker är fantastiska och väcker munterhet var helst de dyker upp.
Nattvardstemat ”The Last Martini”, är en an höjdarna.
Festen ser ut att vara över, så därmed stänger även Frontface denna exklusiva kavalkad genom åtta årtionden. Tack, vi återkommer år 20160 med nästa uppdatering…
Comments are closed.