Sweden Rock festival i Sölvesborg är nog den festival som genom alla år haft minst problem att gå runt ekonomiskt. Kanske finns här något att lära för andra arrangörer som upprepat går i konkurs eller dras med stora skuldberg. För andra året i rad, har vi på Frontface äran och nöjet att kunna sända vår samarbetspartner Jocke Tembert att se, höra och fotodokumentera Sweden Rock, vilket vi är mycket glada för. Följ här Jockes upplevelse i ord och bild.
Dag 1:
Äntligen dags igen för årets upplaga av Sweden Rock Festival. Årets line up för festivalen ser på pappret starkare ut än på länge med headliners som D.A.D, Def Leppard, Mötley Crue och Judas Priest plus många fler band, totalt är det 91 band som spelar på festivalens 5 scener och 33.000 beräknade besökare. Förväntningarna är nog ganska höga hos de trogna besökarna och det märks, för när vi anländer till campingen vid 11-tiden på onsdagen är den redan riktigt välfylld jämfört med tidigare år.
Fullt schema, jag har inte mindre än 20 spelningar att fotografera under dagarna 4 och första bandet ut för i år är Hazy Dizzy, ett tributeband till AC/DC från Emmaboda. Hazy Dizzy vann årets upplaga av Battle Of The Tribute Bands Competition och första pris var ett gig på årets festival, ett pris de förvaltade väl, bra energi och mycket välspelat. Att de vann tävlingen förstår jag.
Näst på tur i min bevakning blir Lillasyster från Göteborg, ett lite punkigt, ibland ganska argt band som sjunger på svenska och som fått en ganska trogen publik efter tre albumsläpp. Mycket folk har samlats vid sweden stage till deras gig. Jag vet inte riktigt vad jag tycker faktiskt, de startar med hiten Total Panik sen tappar det lite tempo och jag måste tyvärr rusa vidare efter halva giget, men hardcorefansen njöt och sa att det var en grym spelning, får väl lita på dem.
Nu vidare till Londonbandet Quireboys, ni minns säkert deras megahit ”I don´t love you anymore” från tidigt 90-tal. Bra spelning med ett band på bra humör ledda av frontmannen Jonathan Gray som vanligtvis bara går under namnet Spike.
Onsdagskvällen börjar bli sen och sist ut är danska D.A.D, ett band med 11 album i ryggen och inte minst storhiten ”Laugh n´a half”. Bara en vecka innan festivalen halkade bandets basist på scen och bröt armen, man hittade dock en vikarie i tid och kvällens spelning var räddad. En bra avslutning på första dagen med en snygg scenshow och en bra spelning. Bandet avslutar med att elda upp hela trumsetet på scen, nog uppskattat av många för onsdagsnatten var ruggigt kall. Vi travade nerkylda hem till husvagnen och drog upp värmen på max och tyckte synd om de som tältade.
Dag 2
Ett av de större namnen för årets festival är en av de största legenderna inom rocken nämligen Slash. Jag beger mig till festival stage där Slash tillsammans med Myles Kennedy and the Conspirators ska spela och de gör ingen i publiken besviken. Bra spelning rakt igenom och det känns riktigt trevligt att få höra introt till ”Paradise City” eka över festivalen, kan faktiskt inte bli mer rätt än så en torsdag på Sweden Rock.
Raskt vidare till nästa stora namn för i år nämligen Hammerfall som lika säkert som alltid gör en mycket bra spelning inför en stor publik, minns när jag såg Hammerfall här för en himla massa år sedan, då som ett upcoming nytt band i det lilla rockklassikertältet. En bra start på denna dagen.
Storheterna avlöste varandra denna dag, nu var det dags för Toto att inta festival stage.
Toto förresten…passar de verkligen in på Sweden Rock? En del var nog lite tveksamma men de hade fel för det här var riktigt bra!
Om Toto var ett litet wildcard så var inte nästa band det alls, ett av de största klassiska rockbanden stod på tur, nämligen Def Leppard. Sjukt mycket folk och riktigt bra spelning, setlistan var grym, showen var grym och min dag blev fulländad när de avslutar med min favorit ”Photograph”.
Nu kanske ni tycker att det är nog för en dag men icke, klockan närmar sig midnatt och på rock stage drar den snyggaste scenshowen för i år igång. Det är dags för Ghost. Gåtfulla hemliga musiker bakom masker som ger oss en blytung avslutning på denna långa dag.
Dag 3
Klassiska gamla rockband är något av sweden rocks signum och dagens första band platsar med råge in i den kategorin, Manfred Mann’s Earth Band, med odödliga klassiker som ”Blinded by the light” och ”Daves on the road again” gör de ingen besviken framför festival stage.
Näst på tur blir mitt första besök i det nya rockklassikertältet. Tält och tält förresten det är ett gigantiskt partytält på 2000 kvardatmeter med stor scen, bar och plats för 3000 i publiken!
På scenen står Tony Carey, klingar namnet bekant? Kan bero på att Tony var keyboardist i Rainbow i mitten på sjuttiotalet. Har inte lyssnat in mig på hans solomaterial men jag njöt av spelningen och den gemytliga atmosfären i tältet. (Frontface fotnot: Tony Carey gjorde ett suveränt album 1985, ”Blue Highway”, där det förutom titellåten finns pärlor som ”We wanna live”, ”10.000 times” och ”Katy, be mine”)
Nu över till nästa band, Lucifer’s Friend, ett band jag inte hade någon koll på, men ett namn klingade återigen bekant, nämligen sångaren John Lawton, kanske mer känd för att under en period vara Uriah Heeps sångare, Lucifer’s Friend var bandet han lämnade för Uriah Heep men nu är de återförenade igen. (Största hiten kom redan 1070: ”Ride The Sky”.)
Tyvärr hann jag bara avnjuta första tre låtarna innan jag var tvungen att hasta till nästa spelning, en av de stora bokningarna för i år nämligen Mötley Crue som är ute på sin sista (?) turne. Tyvärr möttes jag bara av en vakt vid ingången till fotodiket som stoppade mig, inga fotografer fick tillgång till spelningen, tråkigt och konstigt beslut av bandet. Men inget stoppar mig, jag letade upp mina goda vänner och fotade från publikhavet och njöt av en mycket bra spelning. Ni som läst recensioner från de större tidningarna har enligt mig blivit lurade, detta var bra, grym setlist, snygg scenshow och bra drag, vi har sett Mötley många gånger och detta var definitivt inte en av de sämre spelningarna utan tvärtom. Bandet meddelade också att de kommer till Sverige en sista gång för en spelning i Stockholm. Bra avslutning på fredagen.
Dag 4
Sista dagen för i år, även den fullspäckad fotomässigt i mitt schema. Nationaldag på Sweden Rock och i år är det Mustasch som fått äran att leda firandet. Ralf var på kanonhumör och prydligt klädd inför uppdraget, stor sånginsats av hela publiken när nationalsången ekar över området och Mustasch bjuder på en väldigt bra spelning.
Direkt efter var det dags för Hardcore Superstars på festival stage och snacka om att vara på bra humör. Jocke Berg och resten av bandet är på enormt spelhumör och utnyttjar speltiden till max, så pass att en roddare får börja plocka ner trumsetet mitt i sista låten, Jocke vägrar nästan gå av scenen och får igång publiken gång på gång innan han rusar av scenen och säger ”jag vill inte gå av” i micken.
Stora namn verkar vara temat för i år, nu dags för nästa, Ace Frehley som gjort sig mest känd som gitarrist i Kiss men också har haft en bra solokarriär. Ace bjuder på en bra spelning och slänger in några Kissklassiker i setlisten.
Jag får en del nya, för mig okända band att se i år vilket är väldigt trevligt, som nästa band på min lista, Mothers Finest, ett rockband från amerikanska södern med ett lite funkigt souligt rocksound och en bra karismatisk sångare i Joyce Kennedy som ger massvis med energi till spelningen. (Deras monsterhit heter ”Baby Love”, ingen kan ha missat den, det var en av de creddigaste danslåtarna under hela 80-talet och långt in på 90-talet.)
Tillbaka till rockklassikertältet där en legend inom svensk musik tar plats på scen, Dan Hylander med orkester och festivalens coolaste doakör. Bra stämning i tältet och bra låtar, enda minuset var att speltiden var för kort, vi ville höra mer.
Sista dagen börjar bli till kväll och på festival stage är det dags för Judas Priest. Måste säga att jag hade låga förväntningar, för sist de spelade här var det urtråkigt men icke så denna kväll. Det här var en riktigt bra spelning inför en mycket stor publik.
Ytterligare en lång dag börjar ta slut och med den hela årets festival, men innan läggdags beger jag mig till rock stage för vid midnatt är det dags för The Darkness med Justin Hawkins i spetsen. Såg bandet här på festivalen för tre år sen, tror jag det var, då med en speltid mitt på dagen och då var det bra. Nu vid midnatt sista kvällen och med en sprakande scenshow är det riktigt, riktigt bra. En mycket värdig avslutning på årets festival, bara att buga.
Jag lullar hemåt i natten, trött och sliten efter fyra dagar, vill passa på att tacka alla mina vänner på plats som förgyllde dagarna och alla 33.000 besökare som bidrar till en trevlig festival. För er som undrar så är hårdrockare ett väldigt trevligt släkte.
Tack för i år Sweden Rock!
Er förbundne, Jocke Tembert.
Text och Foto från SwedenRock: Jocke Tembert, Frontface Magazine.
Comments are closed.