Under det senaste två åren har man kunnat läsa otaliga rapporter om hur allt fler av de införda beslut och åtgärder, som varit ämnade att fungera som stöd och hjälp åt behövande (inom bl.a sjuk- och åldringsvård, social verksamhet och arbetsförmedlande åtgärder), hänsynslöst utnyttjats i brottsligt syfte, för att kunna tillskansa sig stora belopp från kommun och stat. I många fall har man kunnat fastställa att uppläggen och organisationen bakom dessa brott, utan tvivel kan placeras under det som betecknas som organiserad brottslighet.
När man går igenom ”orsak-verkan” hos de tagna beslut och påföljande åtgärder som på detta sätt hela tiden utnyttjas och missbrukas, är det frapperande hur dåligt man använt sig av vanlig konsekvensanalys för att profylaktiskt förhindra sådant missbruk redan innan besluten omsatts i praktik. Kanske borde en obligatorisk kurs i ”Anpassad Murphys Lag” vara en bra ingång till att skapa nödvändigt kunskapsunderlag, om just vad som både KAN hända och vad som KOMMER ATT hända redan från dag ett av åtgärdernas införande.
Utgångspunkten bör alltid vara att brottslingar alltid har några grundteser som de vill ha uppfyllda:
-Gärningen skall vara lönsam. Ju högre bedömd lönsamhet, desto större risktagande vågas.
-Brottslingar som sätter planer i verket, räknar aldrig med att de skall åka fast, de upplever oftast sig själva som smartare än sin omgivning, viket dock sällan är fallet, bara fräckare.
Ned andra ord, om man utgår från att, som jag skrev 2002 i första upplagan av min första bok;
2000-talets mest säkra devis är ”allt som går att stjäla, kommer att stjälas…det är bara en fråga om när och av vem”, så bör man på ett vaket och nyktert sätt kunna gå igenom varje punkt i ett förslag till åtgärd, konsekvensanalysera svagheterna och sedan täppa till hålen…om man nu vill. Problemet (om det nu är ett problem, det uppfyller inte kriterierna på ett sådant) att det krävs både mer kunskap, bättre analysförmåga, lite mer arbete…samt, det som troligen är den springande punkten här, liksom i många andra fall hos styrande politiker, att man är så otroligt rädd att stöta sig med en enda väljare (läs; media) att man hellre tar dåliga beslut med sammetshandskar, lever med förlusterna (skattebetalarnas), än att behöva knäcka några ägg för att göra en bra omelett.
Hur länge beslutsfattarna skall kunna agera på det här sättet, beror i mångt och mycket på ett helt annat beslutsfattande. Det beslut om huruvida de får sitta kvar på sin post efter grava misstag eller om de kanske ”sparkas uppåt” till en ännu högra position…eler om vi skulle kunna återgå till den tågordning (Tjänstemannaansvar) som var rådande fram till 1974; -De fick sparken.
Det beslutet är upp till oss alla och är även avhängigt av en annan fråga. Vem skall bestämma? Vi eller massmedia?
Tack för ordet.
Text & åsikter: Peter Ortvik, Chefredaktör.
Comments are closed.