För drygt en vecka sedan steg jag på
den lilla spårvagnen som går mellan
Sergels Torg och Kungliga Djurgården,
på väg till Gröna Lund för att bevaka
festligheterna i samband med utdelningen
av Rockbjörnen.
Satte mig på en soffa i vagnen för att dubbelkolla
min kameras inställningar, när jag tittade upp
och såg en mycket välklädd och snygg tjej,
djupt försjunken i sin Smartphones hemligheter.
Framför allt fastnade jag för hennes välvårdade
och läckert lackerade naglar, som friskt scrollade
runt på mobilskärmen.
Jag suckade inombords och fick de för mig vanligt
återkommande tankarna om ”aldrig någon mänsklig
kontakt längre när man åker kommunalt..”
Precis när jag skulle återgå till min kamera,
märkte jag att hon tittade upp, såg på mig
och jag fick ett litet leende.
Utan att egentligen tänka på det, pekade jag
på hennes hand och kläckte ur mig:
”Riktigt snygga naglar du har…”.
Hon sken upp som en sol och tackade, varefter
hon stoppade ned sin Smarta (smart?) telefon
och sedan, under de få sekunder som återstod
innan jag skulle av vid Gröna Lund, satt vi bara
och log mot varandra.
Nej, detta var inget raggningsförsök
från min sida, bara en spontankläckt komplimag
inför något som gav mig en estetisk upplevelse.
Vad det visar, är att om man bara släpper ner
garden, d.v.s. sin mobiltelefon, för ett ögonblick,
kan helt nya kontakttillfällen uppenbara sig.
En av mina käpphästar har alltid varit, att social
kompetens på alla nivåer, i alla åldrar,
är så mycket viktigare är den imaginära bekräftelse
som framför allt den yngre kullen törstar efter så hett.
Allt du söker efter när det gäller ”Gilla-klick” på Fejan,
får du i det verkliga livet, av verkliga ögaon, om du
Samla ihop alla dina mobila göromål till ett eller max
två tillfällen per dag (om det inte är ditt levebröd) och
ägna dig resten av din fria tid till att utforska, utveckla
och förädla dina ”IRL”-sociala möjligheter.
lägger bort tröstnappen/mobilen så ofta du kan.
Här i Sverige anar jag em begynnande kontaktdyslexi
när det gäller att våga se varandra i ögonen när man
möts på gatan. Har gjort det till en test att se har många
som vågar/vill möta min blick när man passerar,
kontra hur många som tittar på mig när jag låtsas se
åt ett annat håll.
Det är frapperande så dålig självkänsla
(eller är det självförtroende?) eller möjligen
ren och skär blyghet som majoriteten besitter.
Så fort jag synbart tittar åt ett annat håll,
kan jag med slit vision se hur de följer mig
med blicken men så snart jag försöker möta
deras blick, tittar de ned i marken.
Har även bett flera av mina bekanta
utföra samma test under längre perioder och
samtliga utom en, har ungefär samma upplevelser.
Är det så att vi borde sätta en rektangulär ram
runt vårt ansikte, så att det ser ut som att vi
befinner oss i en Smartphone? Skulle det
hjälpa fram till en förändring? Om det är så illa,
är nog hela mänskligheten på väg att appifieras
och det får vi sannerligen hoppas inte är fallet.
Dating-koncepten är en blomstrande affärsidé,
mycket baserat på samma livsstil, det kan man
lätt se om man studerar kroggästers beteende
ute på ”banan” nu på 2010-talet.
Borta är mycket av det spontana kontaktsökandet
genom samtal med folk man inte känner
sedan tidigare. Istället vänder man sig inåt i sin egen grupp
och när man väl tar mod till sig att House-dansa, så
har det blivit en anonym skuggdans där fokus inte är
riktat mot sin danspartner (om man nu har sådan…)
utan mot den allsmäktige guden DJ, som under en hel
kväll aldrig yttra ett enda ord till sina lärjungar, för
att få dem lite mer öppna och tillgängliga.
”Nuff Said”, som Tina Turners album hette,
när hon beslutat sig för att dumpa Ike Turner…
Låt oss öppna upp våra personer
och stänga ner våra mobiler.
Ursäkta mig, jag måste sluta nu,
fick just ett e-mail…
Comments are closed.