närkamp med Miss Li. Sid 3.
Foto Peter Ortvik , Nikon D7000, text: P Ortvik. foto från CD-album och pressbilder: Jeanette Andersson
Vi har hållt på ganska länge på det här sättet men nu känns det som vi nått en peak, där allt bara handlar om prylar.
Jag är ganska mycket emot dator- och TV-spel, kan dessutom inte förstå hur man kan låta barn spela våldsspel över huvud taget? Hur skall ett barn kunna relatera till verkligheten, skilja på spelslagsmål och när han pucklar på någon i skolan när han inte får sin vilja igenom? Har läst en hel del undersökningar i ämnet och de som säger tvärt om, är ofta kopplade till spelbranschens lobbyverksamhet.
Precis, och när man då ormar kidsen till att anamma samma fenomen som man själv sitter fast i, är det lättare att rättfärdiga sitt eget handlande.
”Det är lätt i sådant läge att säga att det var bättre förr. Jag vill dock inte låta som en bakåtsträvare men kan vi inte
inspirera varandra till att sätta upp lite kärlek och flower-power på menyn. Ibland är det rätt skönt att försöka stå emot allt nytt, bara för att se hur länge man kan klara sig utan ”det oumbärliga”, som att jag skaffade dator först för tre år sedan, när mitt skivbolag tog mig i kragen och förklarade att det inte gick att kommunicera på ett effektivt sätt.”
Nästa gång du gör en konsert och spelar ”The Modern Family”, kommer det säkert att stå en representant från BMW och be dig sjunga DMW istället, för att inte skapa bad-will åt deras varumärke…hehehe.
Spår 11: Are You happy now?
Det känns en hel del riktat som en käftsmäll
mot det (oftast vita) amerikanska etablissemanget, där just den beskrivna företeelsen. Det känns inte riktigt som något 100% relevant för Sverige. Är detta medvetet inför en internationell lansering? Eftersom det beskrivna på något sätt oftast är ett övre medelklass och överklasscenarium, känns det i viss mån som en balansvikt mot det som beskrivs i modern family, som lite mer känns tillhöra ”arbetarklassen”. Hur känner du?
”Tror man kan dra paralleller till Duktiga Flickan i Sverige också. Jag vet vilken press man kan ah på sig, vilket gör att man strävar efter saker som inte alltid gör en lycklig. Det blir även en frågeställning till mig själv. Är jag lycklig nu?
Efterfrågor:
- Det verkar som om du under viss/vissa perioder har lutat dig en hel del mot flaskans temporära trygghet.
Om så är fallet, hur har du skapat viss distans till det och hur svårt är det att hålla distansen, när omgivningen, som exempelvis bandet, kanske partar loss hårt efter spelningar.
Eller är du ett litet ”Partydjur” även i dagens läge?
”Jag är nog lite lugnare nu men till viss del beroende av att jag har haft ett år bakom mig, där jag tvingades ta det lugnt. Jag springer på lite mycket ibland utan att stanna upp, det blir en jakt på kickar, oavsett om det är alkohol eller vimmelbruset som lockar. Mycket av turnerandet innehåller sena nätter. Man tar inte hand om sin kropp, vare sig när det gäller mat eller sömn, vilket man måste uppmärksamma sig själv på då och då.
Tror nog att hela bandet har softat ned lite grand, kanske mest för att vi vill kunna göra det här ett antal år till och det utan att krascha fysiskt. Jag har ärligt talat lärt mig en hel del av det senaste årets problem. Tidigare var jag nästan för rastlös för att läsa en bok, något som jag nu uppskattar högt. Förra våren turnerade vi utomlands, trots att jag hade så ont att jag lade mig i duschen med hett vatten på, för att kunna somna en stund. Inga smärtstillande tabletter hjälpte.”
Av de instrument du INTE behärskar, vilket skulle du helst vilja kunna spela obehindrat?
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
"Det stämmer in väldigt bra, men även här är det lite invanda spår som behöver brytas:”
Det känns som många av låtarna liksom åker parallellslalom med varandra och pekar åt samma håll?
”Mmmm, så är det. Från början hade jag tänkt att skivan skulle heta något i stil med ”Hit it”. På affischen har jag en blåtira och boxningshandskar och det är åter igen lite kopplat till förra årets sjukdom. Livet har försökt nita mig men jag kom upp igen och slog tillbaka, tog revanch. Titeln är både lågmäld och revancherande.”
I vänster ringhörna: Miss Li, i höger ringhörna: Livet…
”Ja, lite så är det faktiskt. Hur man står och försöker kämpa tillbaka.”
Först: Har du själv blivit haffad av ”farbror blå”?
Musikens stil gör att det känns so att du har viss
humorfylld distans till ämnet, trots allvarsam text.
”Ha, ja du, känner att vi fick till lite 60-tals sound med ”Twang-gitarrerna, lite The Ventures över soundet.
Även den skall bli kul att spela live. Och JA, jag har blivit haffad av polisen en gång, en ganska komisk historia, faktiskt.
För några år sedan var jag på väg hem på nattkröken och drabbades plötsligt av stor kissnödighet, naturligtvis där inga toaletter fanns i närheten. När jag sitter där på huk, kommer en piketbuss med tonade rutor, slirar upp med skrikande däck en meter från mig och det rusar ut två gigantiska poliser, i samma dimension som de största dörrvakterna man sett. De haffar mig direkt och jag käcker ur mig:”har inte ni viktigare saker för er?”. De blir rasande och plockar in mig och tar alla mina uppgifter, samtidigt som jag försöker få upp strumpbyxor och rätta till klädseln. Hela situationen var så komisk, lilla jag på 159 cm och så dessa jättar. Humor med lite ironi blev mitt musikaliska svar på händelsen, i låten Arrested.”
”L Spår 9: Billy´s got a gun
Är Billy en olycksbroder till tjejen i “I heard of a girl”? Uppslag från skolskjutningar?
”Någonstans i bakhuvudet har man ju minnen från de mörka händelserna i Columbine och liknande som referenser, även den i Umeå i våras. Hur kan det gå så långt? Var är kärleken och medmänskligheten, INNAN det är för sent.”
Så länge vi människor förnekar att vi är däggdjur, kommer vi att upprepa alla misstag vi gör, ofta som primitiva reaktioner där vi tar högteknologiska vapen till hjälp och på så sätt blir skadorna värre än när djuren slåss.
Spår 10: The modern family
Alkoholism, prostitution, plastikkirurgi.,
överdriven shopping, jakt på statussymboler,
som här symboliseras av en BMW…har BMW hört av sig
om sammankopplingen med olycka?
”Eller hur? I det här samhället försöker vi ju köpa oss lycka med bland annat fina bilar, bostadsrätter, sex, utseende etc. men vi glömmer av det viktiga, att inte köpa substitut för de äkta känslorna utan att lära varandra och framför allt barnen, vad som bör prioriteras.
”Jag tycker trombon är ett ballt instrument, som jag gärna skulle vilja kunna behärska någorlunda. Hur man kan glida upp och ner på tonerna. Skulle även vilja kunna spela gitarr, så att jag skulle kunna skriva låtar på ett mer gitarranknutet sätt.”
Gitarrerna på nya plattan är ett lyft från tidigare, hur kommer det sig?
”Det är Sonnys förtjänst. Tycker inte han låter som någon annan gitarrist, troligen för att han är inspirerad av spelare från långt tillbaka i tiden. Gitarren har fått ta mer plats, pianot har fått backa.”
Musikkritiker?
”Det viss ju några som är extremt fjantiga. Jag har inget emot att de skriver om skivan, dåligt och eller bra, men de behöver ju inte vara rent taskiga på ett personligt plan. Det känns i ett sådant läge mest som ett behov av självhävdelse.”
Idol?
”Man stylar till och skapar produkter, ofta där det inte finns något annat än snabba pengar från en ung och lättpåverkad publik som suger i sig allt som spelas tillräckligt ofta.
det kan även bli precis tvärt om, att man dödar glöden hos stora talanger som bara inte passar in i idolmallen, utseende- eller åldersmässigt. Tänk om Bob Dylan hade kommit in på en Idol-audition. Han hade nog åkt ut med huvudet före.
Det är skönt att ligga på ett litet skivbolag, där man inte behöver passa in i en mall, man få mer kreativ frihet på så sätt.”
är det något du känner att jag har missat, något du själv vill ta upp?
”Egentligen inte, jag tycker det här har varit en väldigt givande intervju. Det har varit jättehärligt, inte de typiska ämnen som andra tidningar och media fokuserar på utan här fick jag gå till mig själv och fråga hur man står i visa sammanhang och det kanske man inte ens tänkt på tidigare.
Det känns bra, inte så ofta det händer men kul är det.”
(Sedan sitter vi och bollar lite olika favoritartister en stund tills Linda plötsligt tar upp följande:
”Jag gillar faktisk…vet inte om du har någon koll på dem, men känner du till bandet Small Faces, med låtar som ”Tin Soldier”, ”Wat´cha gonna do about it”, ”All or Naothing” och andra sköna spår. Innan vi går upp på scenen, brukar vi kolla på YouTube-klipp med Small Faces, som ju hade en helt fantastisk sångare i Steve Marriott.”
(Här får jag ståpäls, Small Faces är mitt absoluta favoritband från min tonårstid. Klicka gärna fram låtar på YouTube och lyssna på Marriotts vita soulröst. Jag har alla deras plattor, både på vinyl och CD…)
”Han hade gärna fått gästspela på mina plattor om han hade levt idag.”
Efter ett sådant superbt inlägg, finns det inget fler ämne att ta upp, som kan höja nivån på intervjun, så vi bara ler och avslutar det hela, kopplar av och tar några bilder, som du ser här bredvid, samt även detta nummers omslagsbild.
det har varit mer nöje än jobb och jag hoppas få chansen att träffa Miss Li och bandet tillsammans, kanske över en fika på redaktionen, så vi kan spela lite okända Small Faces-låtar.
jag ger Miss Li´s album ”Beats & Bruises FFFF (starka) av fem (Det hade blivit fem om Steve Marriott varit i livet och kunnat medverka på albumet...)
