Foto: © SHOOTMEAGAIN Peter Ortvik, Nikon D2X. CD-grafik: Frontface.se

HETA STOLEN är en serie
intervjuer och dialoger, där Frontface chefredktör söker upp personer, organisationer, institutioner och företag med makt eller åsikter som speglar kontroverser, beslut och där Frontface fått e-post från fler än en läsare som anser att ämnet kanske inte speglats öppet i anfra media.

Observera att de åsikter som framförs av personer i "Heta Stolen" inte nödvändigtvis behöver överensstämma med de åsikter som Frontface Magazine står för.

Förresten, snacka om stöld: Vad är mer stöld än hela hip-hop/rap genren där man stjäl (eller ”lånar”) allt från David Bowie, BeeGees och Rod Stewart, till att remixa ihjäl sig på nya spår, allt för att kunna släppa lite extra material och göra så att kunden lockas köpa den ”nya” Special Edition-versionen av ett album som redan släppts ett halvår tidigare.
Detta märker naturligtvis konsumenten, som troligen underskattas av branschen och blir då, med all rätt, obstinat och tänker ”Nä, inte fan skall jag gå på deras billiga tricks. Jag har köpt skivan en gång, nu laddar jag ned det nya.

Så, med allt detta som bakgrund, har jag, kanske felaktigt men ändå, rättfärdigat mitt beteende en smula.

Du kanske har läst att rättsväsendet nu satt in ökade resurser mot piratnedladdning och kommer att prioritera detta på annat sätt än tidigare. Är du inte rädd att åka dit?

• Jo, självklart men jag har en plan för den eventualiteten också. Tyvärr kan jag inte avslöja innehållet, då jag vill vara ensam om vad det går ut på.

Just idag, vad är dina ”våta drömmar” när det gäller nästa nedladdning, både film och musik?

• På filmsidan är det helt klart Arn 2. Den vill jag gärna lägga vantarna på innan den kommer ut på bio. När det gäller musik, så har jag inget jag direkt längta efter på nyhetssidan, då jag gärna vill höra det först om jag skall kunna längta efter det. Hellre kanske några svårfångade gamla oldies som jag nu bara har på vinyl men som lär finnas på CD. Lite remix-plattor, kanske det album som Jan Hammer lär ha släppt, där han gjort om Jimi Hendrix-låtar på sitt eget vis. Det skulle smaka fågel.

Då tror jag vi fått med det mesta, är det något du själv vill tillägga innan domen faller…hehehe?

• Nja, det är inte så att jag uppmanar eller rekommenderar andra att följa i mina spår. Jag skulle hellre se en förändring i branschen, där bolagens och artisternas arvoden hamnar på en realistisk nivå och där kvalitet kommer före tävlingen att hela tiden skita ut nya produkter som vi kan bespara oss. Dessutom är kvaliteten på den legala nedladdning som erbjuds, inte i nivå med CD-skivor på långa vägar. Mitt tips är att börja sälja låtarna i fullskaligt oförstört waw-format eller liknande och låt köparen sedan fritt få tanka ner ett konverteringsprogram som kan konvertera filen till mp3 eller annat komprimerat format, till den kvalitet som köparen själv väljer till sin musikmaskin.

Då så, tack för intervjun. Var nu en snäll och lydig pojke, annars kanske nästa intervju blir från anstalten!

• Jo, jag vet. Tack och hej för mej.

Men..? Det känns som om du inte riktigt svarade på min fråga.

• Oj, förlåt, jag kom nog in på ett stickspår som jag och kompisarna har snackat en hel del om senaste tiden. Så här känner jag själv: Om vi först tar musiksidan, som är den som ligger mig närmast, så tycker jag att skivbolagsbranschen själva bundit ris åt sin egen rygg. Först och främst känns det som ren musikprostitution, det de håller på med. Man riktigt kraaaamar ur varje möjlighet att pressa en skiva, vad skit det än är. Ta Idol-konceptet till exempel. Här finns ett antal så kallade artister, som egentligen aldrig borde fått komma in i en skivstudio över huvud taget, om inte de själva möjligen skulle betala för att få vara där. Sedan plockas det fram en enda låt som är någorlunda hyfsad och så låser man in stackaren en vecka-tio dagar och trycker ner ett tiotal ”nyskrivna” låtar i halsen på denne och så skall skivan vara ute på nolltid, allt för att TV-publiken inte skall ha glömt bort den rätt mediokra Idolen, vilket skulle ske om det gick ytterligare några veckor. Så länge inte kvalitet får råda utan man skallskapa något av inget, så får man faktiskt skylla sig själv. Ta bara all tondöv rapmusik som exempel. Om man tycker att det är okej att stå för skivor där man otvivelaktigt förnedrar kvinnor och glorifirerar gangsterkulturen, så att vi tar över den skit vi redan förfasat oss över från USA, ja då har man i skivbranschen ingen egen moral att föregå med gott exempel till. Sorry men jag tycker man borde ”starta om från början” med ansvar för sina egna produkter, innan man skriker på att nedladdare är ansvarslösa och tjuvar. Jag umgås med en tjej som har en liten son på sju år. Både hon och jag är överens om att musikbranschen kan skada mycket mer än vad de själva vill ta ansvar för. Jag är säker på att det inte bara är jag som tappat respekten för musikindustrin och om den respekten kunde återställas, så skulle säkert även moralnivån höjas avsevärt. Alla andra branscher har ju fått ändra sin inriktning när den digitala livsåldern startade. Titta bara på hela fotoindustrin, där vi har representerat och fortfarande representerar flera företag. När digitalkameratekniken kom, försökte många till en början streta emot och kämpa för att de filmbaserade kamerorna och papperskopior skulle sitta i orubbat bo. Så i stället togs de på sängen när den digitala branschen exploderade och först då gjorde de vad vi reklamare redan försökt hjälpa dem förstå, att försöka ligga i framkant och hjälpa in hela fotobranschen och alla kunder i den nya tidsåldern. Se nu hur bra hela fotoindustrin hämtat sig och nått nya höjder, bara genom att ”peka om” produktlinjen.

          Samma sak gäller för musikbranschen.    Man sitter och surar och vill bara minnas den stora guldåldern från vinyltiden, som sedan hängde kvar ett tag in i CD-tiden men där man inte såg faran i att priserna skenade iväg till helt otroliga nivåer för den lilla plastbiten och de små fodralen som knappt går att läsa.
Man vill bara se det hela ur sitt eget perspektiv. Att slutkunden märker hur de nybakade artisternas album blir allt kortare och som jag redan nämnt, ofta bygger på en eller två hyfsade spår, resten är bara smörja man klämt fram i tidsnöd, det vill skivindustrin inte låtsas om.

Turn pages with the arrows:   > > > >