nr 6 2007
sid 12a

Foto: SHOOTMEAGAIN Peter Ortvik, Nikon D2X  (förutom skivomslag och Michaelas babybild)

Michaela de la Cour

-Från vampig popstjärna
till respekterad smyckesdesigner.

Minns du "Army Of Lovers"?
Popkonstellationen som byggdes upp av Alexander Bard och som erövrade världen med dansvänliga dängor som "Crucified", "La Plage De Saint Tropez", "Lit de Parade", "Give my life" och många fler.
Michaela de la Cour var det blonda bombnedslaget som gav epiteten vamp & diva

ett vackert ansikte i gruppen.
Nu har hon lagt musiken åt sidan (för tillfället?) och skördar i stället framgångar som smyckesdesigner med egen kollek-
tion.

Vi låter Michaela själv berätta om övergången från popband och stämband till halsband och armband.

När Frontface var på 70- och 80-tals festen ”Loveboat 2” , hade vi nöjet att bumpa in i Michaela på dansgolvet (se den tunga ”tungbilden”). Efter några låtar kom vi fram till att vi nog ville veta lite mer om vad som hänt efter att hon deserterat från Kärleksarmén och övergått till smyckessmedjan. Därför bjöd vi över Michaela till redaktionen för en uppdatering.

Minns du exakt när du kom på att smycken, det skall bli min melodi..?
- Jag har alltid varit en person som älskar smycken och dessutom gillar att förändra uttrycksform och det gör man väldigt bra med smycken.
Har växt upp med föräldrar som skapat mycket, mamma är silversmed, träsnidare och konstnärinna, så som barn fick jag dagligen se att man kan skapa, utveckla och framställa ting alldeles själv.
Pappa är uppfinnare, så även där fanns skapandet runt omkring mig hela tiden.

Fick du leka med silver och skapa när du var liten?
- Javisst, hela tiden. Mina föräldrar trodde jag skulle bli konstnär, för det var lite farligt att leka med smält silver, så det blev mest att måla, skapa med lera och liknande.

Mitt absolut första smyckesminne är när mamma kom för att hämta mig på dagis, jag var väl ungefär 5 år och hon var sist av alla att dyka upp, så jag var inte så glad.
Men hon hade med sig en röd sammets- kappa till min Barbie-docka och själv fick jag ett halsband. Den känslan är det starkaste och kvarstående minne jag har med koppling till smycke.     
>>>

>>>  Det första egentillverkade smycket tillkom i samband med att jag var bjuden till en officersbal. Jag skulle bära en svart 40-tals sammetsklänning och ett par YSL-skor i siden med guldklack. På den tiden fanns inte stora smycken men det ville jag ha, så det blev till att skapa ett eget och det blev i guld och svart.

Inga tankar fanns då på att göra business av det hela, jag arbetade då som lärare (Michaela har varit lärare på Adolf Fredriks Musikskola).

1989 gjorde jag tre smycken till Svensk Damtidnings 100-års jubileum.
Det blev en helsida och en läsartävling (¤Det blir en läsartävling i Frontface också, reds anm.) Ett långt halsband med kanelstänger och halvädelstenar. Runt allt slingrade det sig tenn. Det kändes extra kul när jag nyligen sprang på en inköpare som lagt rabarber på det smycket och fortfarande bär det då och då.

När du var med i Army Of Lovers, bar du alltid egna smycken på alla bilder?
- Ja, dessutom lånade Jean-Pierre Barda en del av mig ibland, han älskar smycken.

Tvära kast, berätta något kul från din tid som lärare på Adolf Fredrik.
- Okej, visst. Jag har alltid haft problem med trånga tårkanaler som lätt svämmar över, så jag hade en handduk hängande innan för dörren.
När vi en gång i veckan skulle ha ”Roliga Skrattimmen”, så var det alltid någon elev som gick och hämtade den åt mig när det blev ”för kul”.                      
>>>

Michaela fick dela barnvagnen med familjens andra ögonsten, Chihuavavan, långt före paris Hilton började trendsetta handväskehundar.

Reportaget fortsätter på nästa sida, klicka på högerpilen >>>