Chefredaktörns sida: Mörka Moln Över Katolicismen

 

Den Mörka Hemligheten Bakom Katolicismen
Text: Peter Ortvik

Under de senare decennierna och inte minst under 2018/-19 har antalet avslöjade pedofilskandaler inom den Katolska kyrkan formligen exploderat.
Detta får mig att efter 46 år lyfta på förlåten till en historia jag fick berättad för mig under ett av mina allra första utlandsbesök.

Efter att 1971 haft en motorcykelsemester med en kompis, där vi slutligen hamnade i Paris och festade hårt i en vecka, beslöt jag mig för att själv återvända till världsmetropolen året efter, för att ”lätta på dimridån” och se mer kultur och färre barer.

Under detta förnyade besök, råkade jag hamna i samspråk med en sydamerikansk konstnär och filosof på ett utomhuscafé och efter drygt två timmars intressant konversation (han kunde faktiskt rätt bra engelska) sade han något som ”Peter, there is something I would like to tell you, you seems lika a bright young man and I need someone outside my community to get the whole picture, as a lot will change in the future.”

Jag blev mäkta nyfiken och som färsk studerande på Tandläkarhögskolan, var min aptit på information och kunskap omättlig. Så, när José (som han får heta här, då hans riktiga namn även idag skulle kunna sätta hans efterlevande familjemedlemmar i prekära och rent av farliga situationer) föreslog att vi dagen efter skulle ses över en flaska rött och lite tilltugg i hans lägenhet vid Quartier Latin, tackade jag ja på stående fot.

Inan jag lämnade mitt hotell för att ta Metron över till José, förberedde jag med anteckningsblock och penna, så att omedelbart efter mötet skulle kunna skriva ned det eventuellt intressanta. Det kom att bli mycket skrivande…
På den tiden läste jag nästan uteslutande amerikanska tidningar, allt från alla motorcykeltidningar som Chopper Magazine, monster-tidningar som Creepy, Eerie, Famous Monsters Of Filmland etc, så jag kom att skriva ned originalanteckningarna på engelska, då jag ville ha allt så autentiskt som möjligt, då jag insåg vikten av detta.
(Originalet förkom dock efter en flytt 1992, så därefter är det endast i minnet jag har kvar det hela, förutom lite stödanteckningar från olika tidpunkter.)

När jag trädde in i Josés spartanskt inreda enrummare, såg jag att han redan öppnat vinflaskan och hällt upp ett halvt glas åt sig själv. Antog att han kanske var lite nervös inför en långhårig svensk han ju endast känt i två timmar…
Han bjöd mig att sitta ned vid sitt lilla matbord, där vi satt mitt emot varandra intill ett fönster som vette mot en mindre trädgårdsplätt. Även jag fick vin i mitt glas och det första han bad mig om, var att svära på att inte återge innehållet i samtalet, helt eller delvis, innan det han skulle berätta, redan fått bäring från annat håll internationellt.

Jag förklarade att eftersom jag inte var religiös, var att svära inte så mycket värt men att han istället hade mitt hedersord.
Han sken upp och sade att detta att jag inte var religiös, skulle göra det hela enklare för honom att berätta och för mig att förstå.
För att få bättre ”flyt” i det som ni kommer, låter jag José vara den berättande, så slipper jag en massa ”han sade” etc.
Så, här kommer Josés intressanta och samtidigt skrämmande berättelse med hans egna ord, så som jag minns dem:

”Min stora familj och släkt i Sydamerika ha sedan flera århundraden tätt knutna band med den Katolska kyrkan, ända upp i Vatikanen. Jag har många kyrkans män i släktleden och med min egen position som så kallad ”lärd”, har jag ofta fått agera bollplank och diskussionskombatant, när de känt för att ventilera åsikter och problem, där de ansett att deras egen position inte förmått att hitta lösningar som legat utanför de ramar som religionen påbjudit eller begränsat.
Vid åtskilliga tillfällen har dessutom vinet lättat på tungornas band och jag har fått höra saker som egentligen inte varit ämnade för någon utanför den innersta cirkeln.
Det är frukten av detta som under många år lagt en börda på mina axlar, då jag dels fått information om händelser som inte borde gömmas i det fördolda men ändå inte kunnat ta det vidare, då det dels skulle avslöja källorna och dels skapa en total släktsplittring. Dock vill jag att det i framtiden skall kunna refereras utan begränsningar, efter min bortgång.

För att komma in rätt i kronologin, måste vi gå tillbaka till tiden innan den tid som benämns som ”Kristi födelse” inträffar. Under de flesta (med några få undantag) tidsperioder, har både manlig och kvinnlig homosexualitet betraktats som en styggelse (abomination) och har då bestraffats på ofta grymma sätt, beroende på tidens anda och uppfattning.
Detta har naturligtvis skapat rädsla, fruktan och en stark överlevnadsinstinkt hos denna grupp, som i historiens nedteckning från dessa tidsperioder, oftast är exkluderad, för att inte ”sätta griller i huvudet på normalt folk”.

Vi lämnar den kvinnliga lesbiska delen för en kort stund och fokuserar på de manliga homosexuella. De gick samman i hemliga grupper och började utarbeta en plan för att skydda sig själva. Grunderna i planen skulle vara att lägga ett beslutsansvar på någon (naturligtvis en ”Han”) som var ouppnåelig och som dessutom skulle kunna bestraffa de som bröt mot hans regler men som var förlåtande och belönande mot de som lydde och efterlevde hans regler.

Genom att själva, enligt sina grundvalar, inte ha någon egen beslutsrätt utan helt följa den allsmäktiges orders, tog man sålunda bort sig själva som aggressorer och placerade sig enbart som lydiga verktyg i den allsmäktiges hand. Ett slags gudomligt utvalda ambassadörer i jordelivet, eftersom det naturligtvis skulle vara omöjligt att tillåta vanligt folk att få ynnesten att själva kommunicera tvåvägs med denne ”Gud”.

Därmed hade man skapat ett slags skyddsnät runt sina likasinnade och kunde dessutom själva bestämma vilka som framledes skulle väljas in i detta ”hemliga brödraskap”. I och med att utomstående inte skulle få insyn, så tog man det smarta beslutet att officiellt ta avstånd från homosexualitet. På så sätt pekade man ett finger utåt och avledde uppmärksamheten från sina egna utvalda och fokus lades istället på de externa homosexuella som man inom gruppera inte hade kontroll över och alltså inte kunde lita på. Dessa fick då klä skott för gay-hat och de regler/lagar som förbjöd homosexuella förhållanden och akter och de profana regerande krafterna fick sköta lagar och straff gentemot dessa.

Snart tänkte man ut en fungerande idé hur man skulle lösa ekonomin inom sina grupperingar. Man måste naturligtvis även här, lägga allt ansvar på den allsmäktige och se till att motivera de stora massorna och sedemera även de styrande, att skänka delar av sina rikedomar och inkomster till denne Guds ära och för att bekosta byggnationerna av denne Guds hus (där man själva bodde och verkade) där man även kunde investera rikedomar i form av guld, silver och liknande utan att det då stack i ögonen på den breda massan. Allt var ju bara ”till Guds ära”…

Så långt hade man alltså skapat en för den tiden trovärdig form att självskydd, i varje fall för män, och historien går vidare.
De som då lyckats manifestera sina positioner och skapa fungerande plattformar för både rikedom och sin sexualitet,
började känna att man ville begränsa konkurrensen för att inte allt för många skulle kunna få ta del av rikedomarna man lade under sitt revir. Så kommer vi in på ”De fattiga kusinerna från landet”, Munkarna.

Munkarna fick avlägga fattighetslöfte och leva på små medel bakom sina klostermurar, där de dock var skyddade från insyn och med sina kravfyllda inträdesprov, kunde säkra återväxten av likasinnade som de ansågs sig kunna lita på.
Vid den tiden hade naturligtvis den arbetsteorin även letat sig fram till de kvinnliga homosexuella, vilka med förtäckta hot om avslöjande, fick tillåtelse att skapa sin egen motsvarighet, Nunnekloster, bakom vilkas murar man kunde leva ostört utan risk för upptäckt. Därmed hade en maktbalans skapats av kyrkans män, där de kunde styra så att ekonomin var säkrad och att upptäcktsrisken var minimal.

Man nedtecknade så mycket som möjligt av uppdiktade berättelser och anekdoter, så att man kunde skapa skrifter som var så digra och innehållsrika, att de med den tidens tankesätt inte var möjliga att ifrågasätta, då de ju inte gick att kontrollera.
Därmed hade man ytterligare förstärkt ett vattentätt skot bakåt, man kunde vid varje ifrågasättande och tvistemål, hänvisa till innehållet i ”Den Heliga Skriften” och med ett argusöga på den som understått sig att ifrågasätta eller klaga, hota att ”Gud skall straffa dig och din familj om du förnekar hans namn eller existens”.

Att koppla ihop detta med dagens avslöjanden om prästerskapets pedofila övergreppsanklagelser mot unga pojkar, faller sig i ljuset av detta, som en ganska naturlig följd. Det blir ännu lättare att begripa, när man sätter det i ljuset av att den Katolska kyrkan enbart består av män och att man kan ställa sig undrande till var annars alla avslöjade övergrepp mot små flickar gömts undan?

När tillskottet av nya friska invalda inte tycktes räcka till, fanns (och finns) det naturligtvis alltid folk som vill börja tänja på gränserna och leta sig ut i periferin och till grupper som i laglig mening är tabu. Att ”inviga” aspirerande unga korgossar, var naturligtvis långt enklare förr i tiden, då kyrkans ord vägde mycket tyngre än något annat, så med både lock, pock och hotelser, höll nästan alla av de offer som drabbats, tyst om sina plågoandars missdåd. De som vågade sig att berätta, troddes knappast eller så fick deras familjer annat att sysselsätta tankarna med.”

Här avslutar José sin berättelse och några avslutningsord får sätta punkt på den här betraktelsen:
Med dessa uppgifter i backspegeln, är det inte så svårt att räkna ut, att den Katolska kyrkans en gång så oomstridda makt, nu skakas i sina grunder och troligtvis har vi endast sett toppen av ett isberg.
Kommer Katolicismen att kunna fortleva i sin nuvarande form?
Det känns inte så troligt men det blir intressant att se vad som händer när ytterligare ”bomber” briserar i form av höga Kardinaler och ända in i Vatikanens högsäten och då så småningom även inom andra religioner.
Bild: Peter Ortvik, 1972

(Inlägget bygger helt på Peter Ortviks cerättelse och behöver nödvändigtvis inte överensstämma med
Frontface Magazines åsikt.)

Comments are closed.
http://frontface.se/magazine/