Galapremiär och Filmrecension: ”Måste Gitt”

Huvudrollsinnehavaren Can Demirtas i mitten.

Den här filmen är som en lök. Den upplevs den första kvarten som en rätt ordinär halv-hyllning till den förortsbaserade ”Snabba-Cash-generationen” men sedan börjar man snabbt kunna skala av lager efter lager och hamnar allt djupare in i en, för ”vanligt folk”, ofta okänd verklighet, som därefter ter sig mindre fiktionsuppbyggd och mer med dagliga situationer överensstämmande.
Den kriminelle Metin (bra spelad av Can Demirtas) balanserar mellan den egna ständigt lagbrytande tillvaron och det missriktade sättet att tolka ordet ”respekt” inför sin mor och lillebror, till vilken han ständigt förklarar sitt eget misslyckade tillvaro, trots att brodern helt blint ser upp och dyrkar Metin och endast ser snabba pengar som ett mått på framgång.
Självklart finns ingen fader närvarande och omnämns heller aldrig.

Metins ”lilla hemlis” är att han dagligen skriver dagbok, där alla brotten och vilka som deltagit, beskrivs i detalj. det är dock inte endast en uppräkning utan hans berättarspråk flyter mella prosa och poesi, vilket han själv är helt omedveten om. Skulle boken komma i orätta händer, vore det samma sak som att signera sin egen dödsdom för att ha ”golat”/skvallrat på alla inblandade.
Och..klart att boken hamnar på drift och där slutar vår beskrivning.
Allvar, humor, tragik, tempo… filmen har det som håller en biobesökare vaken och intresserad, inte tu tal om den saken. Det som kan bli lite träligt, är det repetetiva sätt att prata med varandra inom ”gängklanen”. Säkert är det kanske att det imiterar verkligheten till viss del men det ger lite väl mycket cred till att så skall det låta i dessa områden och i sammansvetsade gäng. Eftersom filmen ändå har vissa smarta sätt att påpeka hur korkat deras ”gangster-stuk” egentligen är,  hade man kanske kunnat få med hur viktigt språket är för att ta sig fram i livet.
Men då hade filmen möjligen inte fått det omöjliga namnet ”Måste Gitt”…
Frontface ger filmen betyget FFF av fem. På plussidan är trovärdigheten en grundsten och hela teamet har tillsammans nått ända fram till målet, det måste man ge en eloge till. Ytterligare en pluspoäng till att man hållt det mest grafiska våldet utanför kameran, både mishandel och skjutningar.
Det mest förvånande under Galakvällen var nog, att den ende som hela tiden såg obekväm ut med tillvaron, var huvudrollsinnehavaren själv. Här var väl ett tillfälle om något, att inhysta både beundran och respekt…
Välkommen att länka TILL vårt reportage men det är inte tillåtet att plocka bilder FRÅN reportaget, de är ©-copyrightskyddade och EXIF-kodade. Högupplösta bilder säljes via bildbyrån www.primepix.se.   All trafik skall gå till oss, vilket är vår grundfilosofi. Eventinbjudan: Wonderland Event, som fick agera kylslagna foajédirigenter.

Comments are closed.
http://frontface.se/magazine/