The Poodles, spelklara för Hockey-VM med nedsläpp av nytt album

The-Poodles_02
Det som gör det extra trevligt och kul att träffa killarna
i The Poodles inför varje skivrelease eller andra tillfällen,
är att men nästan själv känner som en Poodle,
eftersom man snabbt blir accepterad i flocken och inte
behöver ”göra en pudel” om man skulle snava på frågorna.

Vi sitter inne i fikaloungen hos The Poodles PR-byrå Mooretobe
och jag sparkar igång med mina spontana intryck från c:a 10
genomspelningar av nya albumet ”Tour De Force”
som släpps i dagarna, samtidigt som ”En för alla för en”, bonusspåret på albumet,
singelsläppts som ledstjärna och pep-låt med och för Tre Kronor
i Ishockey-VM, som dessutom under morgondagens invigningsceremoni,
gästas av The Poodles. Det var mycket info i en enda mening…phu.
Poodles_en-for-alla

Mina herrar, låt mig få gratulera till, vad som redan vid första
spelningen kändes som, en ny fräsch vinkling med både energifyllt
samspel/balans och vitaminiserade individuella utflykter,
som i mångt och mycket går ända tillbaka till hårdrockens absoluta barndom.
Grupper som Led Zeppelin, Three Man Army, West, Bruce & Laing
och tidiga singular med Deep Purple, är vad som spontant
dyker upp I en gammal välfylld rockskalle. Överlever jag efter denna inledning?

Jakob: – Kul att du märker det, för det är exakt så det blev,
då vårt arbetssätt skiljer sig från tidigare, då vi nu för första gången
gick in i en rep-lokal och satte låtarna tajt innan vi gick in i studion.

Henrik: Ja, kul att du hittar det, vi har ju låtit de små ekvilibristiska
utsvävningarna få ta plats lite mer här och detär naturligtvis glädjande
att det uppmärksammas. Vi har känt oss mer lekfulla och energifulla
eftersom vi kunnat ta ut svängarna i denna ”förproduktionsfas”
för första gången. Det har dessutom svetsat ihop soundet ännu mer
till en enhet, ett band.
Om vi direkt dyker ned i den nyspolade isen inför morgondagens
start av Hockey-VM, så har ni ju tillverkat årets (och förhoppningsvis
ett långlivat) ledmotiv för Tre Kronor, er pep-hit ”Alla För En, En för Alla”,
vilken för mig känns lika stensäker som G.E.S. ”Gräva Guld i USA”.

Pontus: – Det är ju hela syftet med låten, att det skall vara en Pep-låt,
så det underlättar om den sitter som en sådan.

Kan man göra en remix, så att den även fungerar för fotbollslandslaget?

Jakob: -Låten är ett tajt samarbete mellan TreKronor och
The Poodles, så den får nog stanna på rinken,
för att inte hamna i båset med matchstraff…
Det var kul att åka ner till Malmö och sjunga in ihop med hockeylirarna
och sedan även här i Globen, missa inte videon:
http://www.youtube.com/watch?v=vRDpTkMMdrE

Vem av hockeyspelarna sjöng bäst?

Kicken: – Det raka svaret på den frågan är:
Nästa fråga, tack..hehehe.
Tänk på att hockey är en lagsport.

Vad tror ni om den låten på Svensktoppen?

Kicken: – Det beror nog lite på hur det går i VM.
”Gräva Guld..” hade nog inte blivit så stor om
svenska fotbollslandslaget åkt ut redan i gruppspelet..
Poodles-album

Låt oss övergå till nya albumet ”Tour De Force”, det nya albumet.
Som inledningsvis nämnts, känns det ytterst välproducerat,
utan att på något sätt vara tillrättalagt. Här finns den genuina
och ursprungliga hårdrocksidentiteten, som medvetet eller omedvetet
flörtar med de gamla klassikerna från slutet av 60-talet och början
av 70-talet. Låt oss kika lite närmare på de spår som känns djupast in i metal-märgen.

Misery Loves Company:
Här hittar jag tillbaka tilllåtar som ”Why Dont´cha” med West, Bruce & Laing,
”Butter Queen” och andra på samma album med Three Man Army
samt tidiga Led Zeppelin (Dazed & Confused i uptempo) .
Inga dåliga de-ja vues man får..
Bra driv, oerhört energirikt. Undrar i vilken ordning ni spelat in låtarna,
den här känns som en av de första som fått smaka på den nya medicinen.

Jakob: – Jo, ”Misery” var den första vi matade in,
det var med den vi så att säga ”sparkade in dörren”.

”Shut Up”:
Känns som en riktig hit, bra energi och positiv aggressivitet.
Lite samma känsla som när jag först hörde
Uriah Heeps ”Salisbury”-epos på 70-talet.
Känns som ett singelval

Kicken: – Det var mellan den och ”40 days”
det stod som val till första single.

Jakob: – Det är stor chans att den i varje fall blir
vår 2:a single från albumet.
The-Poodles_03Viva Democracy:
Starkt sug i samspelet. Jag får en förnimmelse av en gammal
Deep Purple-single som jag ofta spelade utomhus på min bärbara vinylspelare,
”Strange Kind Of Woman”, det är samma suggestiva driv i bägge låtarna.
Kan ni fördjupa er lite i budskapet?

Henrik: – Det är helt tydligt en reflektion över vår tids samhälle
och att det finns ett personligt ansvar i det demokratiska systemet.
Kanske mer än kritik, är det en uppmaning till att försöka förstå
sammanhanget man befinner sig i och inte ta saker för givna.
Samt att någonstans bottna i värdet av att leva i en demokrati och vad det innebär.

Jakob: – Precis, det är en hyllning till de grundläggande demokratiska värderingarna
och den historia vi bär på,
som ju är ett utgångsläge för att kunna förstå hur man skall se framtiden an.

Henrik: – Demokratibegreppet är inget som existerar i en egen bubbla
utan det bärs fram av oss, ständigt behöver förnyas för att inte dö ut.

Pontus: – Ja, och det kräver att alla vi som ingår, tar ett egenansvar
för sina ståndstaganden och sitt handlande.

Going Down:
Min vision är att detta skulle kunna ha blivit en grym vokal duett
mellan Jakob och Freddy Mercury, om inte Freddy varit oartig nog
att gå över gränsen till dödsriket alldeles för tidigt.
Här hör vi sköna glidningar i samspelet mellan vokal och gitarr
och ni har hittat balans mellan individualism och lagspel. Grymt!

Pontus: – Låten är precis som ”Misery”, ett starkt öppningsspår, med full energi.

Kicken: – Jag känner lite ABBA-touch över den…

Patrik: – Då är det nog oktavbasen på refrängen du fastnat för.
The-Poodles_05– TA BORT DEN EFTERHÄNGSNE FOTOGRAFEN…!!!

40 days and 40 nights:
Här känner jag mer igen The Poodles man tidigare vant sig vid,
mer klassisk Poodles-sound och produktion.
Nu när ni själva berättat att detta faktiskt är den låt som är första singelsläpp,
kan jag förstå tänket, även om jag personligen tycket ”Shut Up” är en starkare kandidat.

Jakob: – Jag tror det har att göra med att vi gillar både det nya
och det tidigare vi gjort, det är inte så att vi vill lämna något bakom oss,
snarare att det ena fungerar bra ihop med det andra och vi trivs
med att kunna presentera olika tidsperspektiv av oss.

Kicken: – Just den här låten har faktiskt en annan producent.
Mats Walentin, som producerade förra albumet, har producerat
alla låtar utom två på det nya aöbumet, en av dem är ”40 days…”.
Lite hade detta att göra med att vi slogs mot klockan, så vi körde
två parallella inspelningar med två olika producenter.

Henrik: – Jag håller med vad Jakob sade tidigare. Vi själva känner
inte lika tydligt av sådant som en yttre betraktare kanske gör, nya avstamp
eller riktningsförändringar utan vi utforskar saker på lite olika sätt,
när vi har möjligheterna. Vi har aldrig haft behov eller önskemål att
”göra upp med det förflutna”.
Istället vill vi ta oss vidare och testa/utveckla olika stämningar och idéer.
Förra plattan kanske andades med vemod och melankoli,
som är mindre tydliga på denna platta.
Att ett albums spår spretar lite med tentakler åt olika håll,
är ju inget som känns fel, inget vi backar för. Det ger bara mer dynamik
och variation och det vill man gärna ha i ett album.

Pontus: – Självklart vill vi utvecklas framåt och inte kopiera oss själva
men jag vill inte påstå att det finns ett medvetet val att försöka
frammana något helt annat på nya albumet, det är bara en naturlig utveckling.

Jakob: – Helst vill man ju göra låter man själv får gåshud av,
oavsett om det är en popdänga eller låtar i tuffare kostym.

Henrik: – En dag kanske vi gör en temaplatta, men än så har vi inte känt för det.
Då har man två komponenter, dels individuella låtar
från 3 till 7 minuter, dels sätta ihop dem i ett sammanhang.
Som vi jobbar nu, skall låtarna fungera individuellt
och därför är ordningen av underordnad betydelse.
Jag lyssnade på Beatles albumen ”Rubber soul” och ”Let it be” häromdagen
och där är ju låtarna otroligt ojämna och spretiga,
trots att de är klassiskt genredefinierade plattor.

Jakob: – Eller ta vilken Queen-platta du vill, allt från Rag-time till balett.

När man gjort så pass många plattor som The Poodles,
så har man ju passerat det som brukar kallas för ”Producentstyrning”
och kan själva hålla i rodret. Det är ju en helt annan sak för en ny grupp
eller artist, där skivbolag och producenter är så oroliga
för att publik/köpare inte skall klara av att tydligt kunna identifiera
genretillhörighet och personkultsidentifiering, eftersom målgruppen
oftast är väldigt ung och osäker / okunnig / oerfaren. Hela musikbranschen
går ju mer och mer mot ”singellåtar”, vilket är bra av den orsak att man inte,
som för några år sedan, kan släppa ett (till exempel) Idol-artist.album,
uppbyggt på en enda låt och resten är bara utfyllnadsskräp, hastverk
och eventuellt trötta covers. Hur ser ni på detta?

Henrik: – Vi är ju egentligen inget singelband…

Kicken: – Men vi har haft många singlar som sålt både guld och platina.

Jakob: – Man kan också fråga sig: ”vad är en hitsingel” egentligen?
Det känns som att det är många andra ingredienser
och tillfälligheter som spelar in än själva låten.

Pontus: – Oavsett, så har vi som mål med det nya albumet haft
att skapa låtar som vi själva först måste gå igång på,
innan vi kan hopa att lyssnarna, publiken och fansen gillar vad vi gjort.
The-Poodles_01
Godspeed:

Siste spåret jag fastnat för. Det här känns som filmmusik,
nästan ”Game of Thrones”…jag vill se en magnifik video…
Kickens avslutning ger extra tyngd åt budskapet.

Kicken: – Man skall ha tur ibland, tack skall du ha…

Jakob: – Det snack du hör i början, är taget från Sky-divern Felix,
som hoppar fridyk från 40 km höjd, från en varmluftsballong.
Så småningom löser han ut sin fallskärm och seglar ned mot jorden.
Det är detta som är låtens tema.
http://www.youtube.com/watch?v=FHtvDA0W34I

Hur vill ni sammanfatta skapandet av ”Tour de Force”?

Pontus: – jag skulle vilja spinna vidare på det
som Kicken var inne på tidigare, vi ville ha en kort intensiv inspelningsperiod,
så att det inte skulle dra ut på det hela och sega till.
Dessutom hade vi satt deadlines på att leverera,
så det var bara att köra, göra några småkorrigeringar och sedan leverera.

Kicken: – Vi hade ju sådan ”tur” att det kändes bra från första spadtaget,
samt att vi hade världens grymmaste producent som gav oss
allt han hade i form av kunnande och energi.

Pontus: – Vi behövde aldrig dra i handbromsen, allt kändes så bra hela tiden.

En sak som slog mig, utan att ge blåmärken, var hur intressant det var
att följa basistens spel på just den här plattan. I de flesta fall kan det vara svårt
att både urskilja och direkt njuta av basisten men här känns det
som att Pontus fått ännu mer plats och med lekfullhet kunna slå sig loss och ”ta ton”.

Kicken: – Det gillar vi inte, det skall snarast korrigeras…hahaha.

Henrik: – Ja, så blir det när han har nycklarna till studion…kan sitta hela natten och lägga på sitt lir…

Jakob: -På många rockplattor är det så att man knappt lägger märke till basen,
här är det så skönt att man kan följa hur den fått en utmejslad och betydelsefull roll.
Lyssnar man på plattor med Red Hot Chili Peppers eller Deep Purple,
så är basen nästan ett lead-instrument, vilket jag personligen tycker är häftigt,
då vi ju är en Power-trio instrumentalt med sång.

Pontus: (bas); – Åter igen tillbaka till perioden med repetitioner innan inspelningen,
så som jag spelar på den här plattan, ligger närmare som jag spelar live,
att man lägger in ”fills” och lite mer godis, än om ma börjar direkt i studion.

Kicken: – Precis, om man börjar direkt att repa och spela in allt
direkt i en kostsam studio, så blir det ju att man sedan repeterar inför turnéer
och då kommer man på små finesser man skulle velat ha haft med
på plattan men aldrig hann leka fram.
The-Poodles_04Hur såg ert schema ut?

Kicken, med fill-in av Patrik: – I januari började vi repetera, första februari
gick vi in i studion och 15 .e mars levererade vi materialet till mastring.
Underbart är kort…

Nå mina herrar, är det något ni vill tillägga som försvar
till ert handlande eller skall vi känna oss nöjda?
Pudlarna tittar på varandra, skakar på sina lockar
och verkar helst vilja ha var sitt saftigt ben att knapra på.
Eftersom mina egna ben inte är så saftiga, ser jag det som
ett perfekt tillfälle att lämna kenneln och själv rasta min egen ”kompis”.

Utan skall, utan skäll men med vassa huggtänder på nya plattan,
lämnar vi över till dig som läsare, att själv recensera
”Tour De Force”, det är den värd.
Av Frontface får plattan FFFF+ av fem.
Att den inte får en full rock-femma, beror enbart på skivbolagets snålhet
att inte leverera en fysiskt album till fotograferingen.
”Fy skäms, spela död skivbolagsdirektör…”
WOFF

PS
fick sjuss tillbaka till kontoret med Kicken.
Nej, det var ingen ”Hundkoja” vi åkte i…
Kicken_Audi

Text & Foto: Peter Ortvik.

 

Comments are closed.
http://frontface.se/magazine/