The Amazing Spiderman 2012, recension

Fotos © Columbia Pictures, Sony Pictures Distribution.

Nästa måndag är det stor Galapremiär för den helt nya
versionen av den gamle Marvel-hjälten Spindelmannen.
Därefter går den upp på bio den 3 juli.

I en sprillans ny inspelning, allt enligt det redan lyckade
framgångsreceptet kopplat till de senaste Batman-filmerna,
där man ersatt det tidigare glättade serietidningsformatet
med en mörkare grundstruktur och mer ironiladdad humor,
räknar man med att även den röd-blå spindeln skall kunna
upprepa kassasuccéerna från fladdermusens framfart.

Och, de har nog helt rätt.
Igår, onsdag, såg vi filmen i 3-D format i en exklusiv
pressvisning, tillsammans med ett trettiotal kollegor
i Rigolettos nya salong (inklusive nackstöd).

Filmen har vad som krävs för att dels locka den troligen
primära åldersmålgruppen, 12-14 år, både killar och tjejer,
samt även en hel del i form av tempo, teknik och små
detaljer som även attraherar äldre biografbesökare,
för att inte tala om när den så småningom
kommer på hyr/köp-video.
(Den här rullen skall dock definitivt ses på bio…)

”Geeken” Peter Parker i de tidigare filmerna, har här bytts ut
mot en betydligt med fysiskt attraktiv aktör,
skateboardaren (aha, anar vi en ny målgrupp.?)
Andrew Garfield, som har både ansikte och kropp nog
för att tända alla flämtande lågor som brinner även i
de flesta unga flickhjärtan. Att hans motspelerska
Emma Stone (filmens Gwen Stacy),
visar upp en mer erfaren och definitivt mer
sugen blick, kommer säkert att
få testostinna tonårskillar att inte bara diskutera
tekniska effekter och kommande spelkopplingar,
även om själva filmen, i sann Disney-anda, uppvisar en
pinsam, total avsaknad av den naturliga
sexuella spänning som i verkligheten existerar mellan
ungdomar som är 17 år (vilket filmen påstår att
”Peter Parker” och ”Gwen Stacy” är.
Detta var väl ett krav från den amerikanska
sexfientliga och dubbelmoralistiska biografbyrån,
för att få en yngre publik godkänd.
(Glöm inte alla religiösa grupper som måste
strykas medhårs…)

Nåväl, vår spontana tanke efter en halvtimme var ändå:
”WOW, tänk om man fått se en sådan här film
när man var yngre tonåring…”,

så pass imponerande var det hela ända fram till att
Peter parker lärt sig kontrollera sina nyvunna krafter
och snajdat till Spandex-dressen med tillhörande mask.

Därefter händer det som ofta drar ner slutvetyg och
helhetsintryck av liknande filmer:
– Filmmakarna får storhetsvansinne och resten av
effekter och figurer blir inte optimala utan bara
MAXIMALA, i san amerikansk ”bigger is better-anda”.
Exempel:
– Effekterna travas ovanpå varandra i ett tempo som gör det
omöjligt att a) hinna se alla detaljer, och b) hinna lagra dessa
detaljer, för att kunna ta fram dem efter filmens slut.
Dessutom känns det som om man gjort skurkens
”Alter Ödle-Ego” allt för stor, rent fysiskt, för att få
samspelet/kampen med Spiderman att bli ”trovärdig”,
om man nu kan använda det ordet här…

Naturligtvis har filmen ett sådant slut, att ärkeskurken
(dock en i början något motvillig sådan) skall kunna
återuppstå i full frihet i en uppföljare. Är detta en av
genrens svagheter? Att tvinagas bära vidare på gamla lik,
i stället för att kunna fantisera fram nya, lika starka?
Eller behövs ”Dr Curt Connors” (Rhys Hane) för att
”Peter Parker” skall kunna fortsätta den
oavslutade jakten på sin fars öde?
Lugn, det får du se nästa år…

Frontface slutbetyg för filmen
”The Amazing Spiderman” 2012 blir
(med unga 3-D brillor på) FFFF av fem.
Ta med junior och ta den med ett leende,
du somnar inte…

Comments are closed.
http://frontface.se/magazine/