Olösbar ekvation?

Text: Chefredaktör Peter Ortvik. (Observera att innehållet i denna krönika inte nödvändigtvis behöver överensstämma med Frontface generella åsikter utan är författarens egna. Illustration: Peter Ortvik, ur boken ”Peter People Firar”

Ekvationen som ingen vill lösa:::

Det finns ämnen som ingen politiker vill ta upp, då de dels inte är ”politiskt korrekta”
och därför inte ger poäng och röster i det politiska rävspelet, även om man i sak kan vara säker på att det logiska i analys  och resultat skulle vara till gagn för en bredare diskussionsplattform inför en alarmerande situation inom en inte alltför
avlägsen framtid.

Även journalisterna duckar för sådana ämnen, då de inte vill hamna i TV-debatter eller få ”hatbrev” i de olika sociala forum som översvämmar nätet, på gott och ont.

Men om man inte vågar kasta en brandfackla  utan hellre blundar och kör på i invanda fotspår, konventioner och egoism, hur skall man då kunna vara vaken för att snabbt agera när ett samhällstillstånd kräver beslutsamhet utöver den konflikträdsla och beslutsångest som nu styr den svenska politiken och åsiktsmaskineriet?

Ta en titt på ekvationen högst upp i den här krönikan. Förstår du innebörden? Jag vågar påstå att de flesta frivilligt eller ofrivilligt väljer att inte vilja förstå, eftersom det ställer höga krav på både vision, acceptans av `mindre smickrande mänskliga men mer däggdjurslika instinkter och val´, samt inte minst, att välja bort egoism till förmån för global solidaritet.

Låt oss lösa ekvationen tillsammans. Du so läsare behöver ju inte ta orden i munnen, bara följa med på en för många rätt skrämmande och med det accepterade beteendet ganska oförsonliga ståndpunkter.

Låt mig först kasta ut den brinnande facklan, för att sätta riktig fyr under de gamla torra vedträn som ligger till grund för den konventionella samhällssyn hela ämnet bygger på:
– Man sår nu grunden till en olöslig framtida arbetslöshet, genom att överproducera antalet barn utan att ha andra styrkrafter än de jag-vill-ha-egoistiska samt däggdjurs-reproduktiva instinkter som officiellt helt förnekas existera.

Oj, nu rasar de flesta som sitter i stugorna med sina Oskar, Amandor, Oliver och Saror. Känner ni er kränkta? (Då kan det vara bra att börja med all lära sig förstå skillnaden mellan kränkt och sårad…) Då får vi börja med ”den andra sidan”, att prata lite om ”äkta arbetstillfällen”.
Eftersom vi faktiskt lever i en demokrati, med allt vad där gäller i fråga om balans mellan samhällsansvar och egenansvar, har man inte rätt att leva ett liv med skygglappar, då det inte bara drabbar en själv utan alla andra i samma demokratiska samhälle. Detta står i bjär kontrast mot vad som idag är de största drivkrafterna i samhället och som ofta tillskrivs den så kallade ”marknaden” 8som ingen kan sätta figret på och dra fram ur garderoben), nämligen den här tidigare nämnda egoismen och girigheten. Jag har frågat runt och har i stort sett fått enhälliga svar på frågan om ”Hur många tar ett logiskt och genomtänkt beslut gällande barnproduktion, med parametrar som de kommande barnes möjlighet till ett säkert drägligt vuxenliv?”
Svaret är skrämmande: -Ingen:

-Det är gulligt med barn.
-Jag vill ju ha barn och de MÅSTE ju ha syskon att leka med.
-Alla andra har ju 2-3, det är ju så.
– Det är min rättighet att ha barn. Även om jag inte själv kan få några.

Jepp, någon som vågar ställa sig upp och argumentera mot dessa påståenden?
nej, tänkte väl det…
Eftersom det rent statistiskt sett visar sig att över hälften av alla förhållanden med barn involverade, splittras, innebär det i realiteten att den förälder som drar det största lasset med barnen rent praktiskt, ofta övergår till att lämpa över många funktioner från egenansvar till samhällsansvar, vilket naturligtvis kommer att skapa stora problem för både barnet/barnen och föräldern själv.
Det är inte en slump att struliga ungdomar och ungdomskriminaliteten har sin stora boplats hos splittrade familjer, där en trött förälder anser att det är skolans och samhällets ansvar att uppfostra barnen. Inget kan vara mer fel. Den dagen en sådan tanke vinner praktisk kraft, har man kapitulerat och erkänt sitt eget misslyckande som förälder. Man bygger en uppfostran inifrån familjen (även en splittrad sådan),
inte utifrån med att lägga över ansvar på skola och samhälle, de skall generellt bara finputsa och i värsta fall ”reboota ett kraschat program”.
Dessvärre finns det 100.000-tals exempel som visar att det tyvärr förhåller sig så.

Åter till grundekvationen. Den är rätt enkel. Ett samhälle kan inte producera fram arbetstillfällen på begäran, det är bara ett politiskt spel för att inte väljarna skall fly. Tänk på att en politiker aldrig får erkänna ett misslyckande (ja, förutom en Juholtare då…). Det skall i den politiska retoriken alltid fastslås att ”visst kan vi bli bättre på det här framöver…” men aldrig, aldrig ta orden 2vi har gjort fel” i sin mun. Heller inte säga att ”detta är praktiskt omöjligt, det går inte ihop”, för vad händer då? Jo, då kommer oppositionella krafter och vinner poäng på att dels racka ner på detta och dels komma med egna ”förslag” som de inte behöver realisera i oppositionsläge utan enbart kan använda som teoretiska förslag.

Man kan alltså inte på begäran eller önskemål skapa jobb ur tomma intet. Det finns ett optimalt antal fungerande producenter och konsumenter i förhållande till lokala samhällsbetingelser, både av produkter och tjänster. Allt över detta antal, gör att man endast stjäl av varandras kaka, vilket på fint språk kallas fri konkurrens. Hur bra det fungerar, kan vi enkelt se på taxinäringen, ”nuff said”. Ett färskt exempel är att när apoteken, fick fri konkurrens på en rätt begränsad marknad, ökade det positiva resultatet bara under en kort tidsperiod, då det tycks bli många fungerande apoteksföretag men redan nu visar viss överetablering att det tvingar fram avskedanden och konkurser. Detta genomströmmar hela kommersen och kan lätt ses inom de branscher där privat skolor och utbildningar sprutar ut examinerade helt utan tanke på etableringsmöjligheter (hudterapeuter, frisörer, naprapater, personliga tränare), som sedan skall slåss om jobben på en rätt begränsad marknad, där snittåldern är så pass låg att pensioneringsavgångar inte kan klara balansen.
Har du varit inne och kollat på någon webbsida angående ”att tjäna stora pengar på att välja rätt elbolag”? Då skall du definitivt inte bo i lägenhet, skillnaderna är nästan löjligt marginella och dessutom är de olika bolagen så otydliga i sin rena presentation av priser, att det känns som om man läser reklamen för mobilteleföretag (som är de hittills värsta exemplen på tydlighetsbrist).

Allt detta sammantaget, gör att en logisk kalkyl för de kommande tjugo-trettio åren,
indikerar på att den så kallade miljöanpassningen kommer att få så svårt att vinna över girighet och egoism, vilket i sin tur borde ge oss impulsen att ligga lågt med barnproduktion tills att vi kan vara säkra på vilken framtid vi kan bjuda på.
Däggdjuren bryr sig inte om sådant, de parar sig och alstrar valpar oavsett, de låter djupliggande genstyrda instinkter och betingelser överrida sunt förnuft och därför är det väl kanske inte konstigt att människan gör på samma sätt. Skillnaden är dock väsentlig: Djuren har inget val, det blir valpar när de parar sig. Vi har ett val.
Tänk hela alfabetet, inte bara ABC. Släpp egot och adoptera mera.
Nu väntar jag bara på att ”alla rasar…”

Comments are closed.
https://frontface.se/magazine/