Återinför röst-rätt för manliga
sångare. Redaktionell krönika.
<<<  Till Innehåll

Av Peter Ortvik, chefredaktör.

Återinför
"röst-rätt"
för manliga
sångare
 
 
 
 
Har nu suttit och lyssnat/tittat på Melodifestivalens alla deltävlingar, med en viss tanke gryende i bakhuvudet redan innan årets upplaga drog igång. Det började med att jag en kall söndag satt och botaniserade bland de drygt 1000 Cd-skivor och runt 2000 LP jag har i min odödliga samling. (Ja, jag har verkligen gjort en grym insats för STIM och IFPI genom åren).
Fick en fix idé att jags kulle hitta de bästa manliga rösterna bland alla tiders pop- och rockröster.
Utan att reflektera över själva låtarna utan bara röstresurs-erna och utan att rangordna tidsåldrar mellan 1060 – 2010.
Har visat listan för andra ”gamla” DJ-kollegor och andra musikkännare som även de behärskar hela denna tidsperiod, som ju spänner över många 100-tals välkända vokalister.

Även ett antal tjejer, inkluderande sådana som inte ens var födda när de aktuella artisterna var som mest aktiva, håller med om deras storhet, när de fått lyssna på ett urval av av varje artists repertoar.

Min lista såg ut så här, för enkelhets skull utan inbördes rangordning:
- Elvis Presley
- Roy Orbison
- George Michael
- David Coverdale (Whitesnake)
- Bill Medley (ena halvan av Righteous Brothers)
- Bobby Hatfield (andra halvan /
   Unchained Melody
)
- Chris Rea
- Freddie Mercury (Queen)
- Lou Rawls (”You ner find another love like mine”, ”Lady love” )
- Bono (U2) (lyssna påhans duett med Frank Sinatra)
- Brolle (lyssna på ”Let it Rain”)

Det är egentligen inte individerna själva som är det intressanta här, det är deras rösters kvaliteter. I stort sett samtliga låter som riktiga MÄN, inte som pubertetsfalsetter (Frddie Mercury hade faktiskt både djup och höjd i sitt fantastiska vokala instrument).

Nej, man slås istället av att idag verkar jakten på den eviga ungdomen ha slagit sina obarmhärtiga klor även i sångartisternas plattform.
Man skall gärna sjunga som om någon har greppat bollarna och klämmer till ordentligt utan att för den skull tappa tonsäkerheten.

Det definitiva genombrottet skapades väl när Justin Timerlake ramlade in i branschen (skulle ha varit kul att höra en duett mellan Justin och salig Barry White…)
Eller var det när ordet ”BOYband grundades? Ordet i sig själv indikerar ju att det är pojkar, inte män. Back Street Boys borde väl egentligen ha döpt om sig till Back Street Men, för att inte fastna hos Konsumentombudsmannen (-kvinnan?).

Sanningen om orsaken, går väl att finna i faktum att det mest är är småflickor som köper CD-skivor nuförtiden och då lika mycket för bildhäftets skull som för musikens, vilken de annars skulle tanka ner från nätet, på ett eller annat sätt.

Dessutom är det säkert enligt fagens mått mätt inte moraliskt förenligt att tonårsflickor skulle få skrika över vuxna manliga artister, där åldersskillnaden mellan artist och fan är för stor, det faller kanske under ”Vokal Våldtäkt mot minderårig”?

Det är nog bara Rockmusiken som ger blanka fan i alla konventioner, där hakar man inte upp sig på småsaker.

När man djuppenetrerar Idolserien, Melodifestivalen och alla samlingsskivor som släpps under absolut olika serier, finner man snabbt att de manliga artisterna i stort sett samtliga, ligger i det högre tonomfånget. De som tillhör det mer klassiskt manliga röstläget, kallas ofta för #gubbiga” och matchas inte alls fram av skivbolagen.
De senaste lysande exemplen heter Owl City och Donkeyboy.

I det talade språket, är det däremot fortfarande helt rumsrent och till och med önskvärt att ha en klassiskt manlig mörk röst,
det är bara att gå igenom listan på skådespelare (förutom just då…Justin…)

Här i Sverige är det bara Brolle som klarat av att spränga pubertetsvallen men han är också ett unikt röstfenomen,

Som med rätt coachning, fler bra låtskrivare och fler kontakter utomlands, borde vara en internationell stjärna vid det här laget.
Han har ju en unik ”pipa” som ligger på ett våningsplan mellan Elvis och Roy Orbisons. Sanna mina ord, en sådan pipa kommer bara fram en gång var tredje generation.

Nu vet jag, som alltid när det gäller musik, att det finns lika många smaker som i GB:s sammanlagda glasssamvete under samma tidsperiod, så varsågod, sätt igång att klaga på mitt urval, det är bara ett hälsotecken.

Dessutom finns det helt klart skickliga högtone-sångare som ger rysningar från första tonen, som Johan ”Star Pilots” Becker och senaste American Idol 2:an Adam Lambert, lyssna på hans ”Time for Miracles” från filmen 2012.

Eftersom listor alltid är populärt, vill jag avsluta med dagens ”TOP 3” i bägge kategorier:

Top 3 i det högre registret
1. Unchained Melody – Righteous Brothers (Bob hatfield)
2. The Show Must Go On – Fredie Mercury / Queen
3. Cryin´- Roy Orbison (han hade ALLT, bade högt och lågt)

TOP 3 “Real Male” Vocals:
1. Kissing A Fool – George Michael
2. If I Can Dream – El.vis (liveversionen är grymmast)
3.Don´t Fade Away – David Coverdale / Whitesnake

Ja ja, skicka dina egna Top-listor till Frontace, så lägger vi upp dem I nästa nummer..OM de är tillräckligt många.

Nu skall jag gå och sätta på Lara Fabian, Barbara Streissand, tidiga Whitney och Celine Dion, så kan vi snacka kvinnliga röster nästa gång… Lyssna på och köp nya versionen av ”We Are The World” (Haiti-versionen), så förstår du.

Peter A Ortvik
Chefredaktör
C.E.O.
D.D.S.
U.P.A.
ortvik@frontface.se
<<<  Till Innehåll